Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upptakt till hela den fantastiska historia, jag fick
uppleva där nere i Centralafrika. Solen lyser klar
mellan små vita ulltottar, som jagas norr ut av den
sydliga vårstormen. Man känner, att dagen är sådan,
att alla grässtrån måste sträcka på sig av lust att
leva, och plantorna skjuta skott. Andersson går där
ute på planen och stökar, gräsmattan är hans speciella
stolthet, och hur han lyckas få den att se ut som
safirgrön sammet om somrarna, är hans egen hemlighet.
Från min plats ser jag honom komma med en låda lökar,
som han skall plantera i rabatten under verandan,
tulpaner eller vad det är. Han har carte blanche att
ordna sakerna, som han vill, och det blir säkert bäst
så. Han tar i lökarna med samma ömsinta försiktighet,
som en mor tar i en baby, avståndet är för långt
för att jag skall kunna höra någonting, men jag är
säker på, att han pratar med dem, och ibland spetsa
sig hans läppar, och han visslar stumma melodier,
lika mycket för dem som för sig själv.
Gubben Andersson har sitt eget lilla sätt att betrakta
livets problem. För honom är livet visserligen
under och mystär, men det är ingen gåta. Han har den
lyckliga förmågan att kunna acceptera undret som under
och inte fråga varför. Har han alltid varit sådan,
månntro? Det kan hända, men det är också möjligt,
att det är något som åren och livet självt lärt
honom. Och sämre lärdomar kan man få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
