Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Den långa resan - III. Hur de seglade söderut och hur en god vägvisare blev funnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
goda njurstycke han höll på med. Men Krok förbjöd allt
slagsmål för en sådan saks skull; och slutet blev att Orm
fick tillbaka sitt svärd och att hans uppförande finge
avgöra om han framdeles skulle anses som fånge eller
kamrat. Men för svärdet, som var ett gott vapen, skulle Orm
ge betalning till Krok, så snart sådan vunnits på färden.
Det blåste nu en lätt bris, och Krok sade att det var tid
att sticka åstad med den. Alla gingo ombord, och skeppen
höllo upp i Kattegatt med seglen fyllda. Orm såg sig
tillbaka över sjön och sade att det var stor tur för Krok att
det var ont om hemmaskepp här i trakterna vid denna
årstid; ty kände han sin moder rätt, skulle hon eljest vid
detta laget legat ute efter dem med halva Kullen ombord.
Därpå tvättade han sitt sår i pannan och sköljde det
levrade blodet ur sitt hår; och Krok sade att ärret i
pannan skulle bli värt att visa bland kvinnor. Därpå kom
Toke med en gammal läderhjälm med järnskenor; han
sade att den inte var mycket till hjälm i dessa tider, men
att han hittat den bland venderna och inte hade bättre att
undvara. Mot en yxa, sade han, dugde den föga men vore
dock bättre än ingenting. Orm provade den, och det
befanns att den skulle passa när bulnaden gått tillbaka. Orm
tackade Toke; och de visste nu båda att de skulle bli
vänner.
De kommo runt Skagen med god vind och blotade där
enligt gammal sed till Ägir och hela hans släkt, både
fårkött och fläsk och dricka, och följdes länge av skrikande
måsar, vilket hölls för ett gott tecken. De höllo ned längs
den jutska kusten, där landet var öde och revbenen av
brutna skepp ofta syntes i sanden; längre åt syd voro de
i land på ett par småöar och funno vatten och föda men
eljest intet. De fortsatte nedåt längs kusten; och
mestadels hade de tur med vinden, så att männen förblevo vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
