Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Den långa resan - V. Hur Kroks lycka ändrade sig två gånger och hur Orm blev vänsterhänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta; ty i sina drömmar var han ofta tillbaka på detta
skepp och såg spända ryggar framför sig, med märken
efter piskan, och hörde männens stönanden vid sträng
rodd, och alltid också uppsyningsmannens nalkande steg
bakom sig. Det behövdes gott virke i hans säng för att
den inte skulle gå itu, när han tog spjärn för årtag i den
drömmen; och han sade att ingen lycka kunde vara större
än att vakna ur den och finna den vara endast en dröm.
Tre åror framför Orm, vid babordssidan liksom han,
hade Krok sin plats, och han var nu en förvandlad man.
Det var tydligt för Orm och de andra att lotten som
roddarslav var ännu hårdare för honom än för någon av
dem, eftersom han var en man som var van att befalla och
som länge litat på sin lycka. Han var nu tyst och
svarade sällan på tilltal från de landsmän som sutto honom
närmast; och fast han med sin stora styrka kunde sköta
åran med lätthet, rodde han halvt som i sömne och
tycktes ständigt försjunken i tankar på något annat. Stundom
blev han långsam, och hans åra kom i otakt; han fick då
skarpa snärtar av uppsyningsmannen. Ingen hörde därvid
någon klagan från honom, eller ens någon mumlad
förbannelse: han tog hårt i åran och kom åter i takt; men
hans blick följde tankfullt uppsyningsmannen, när denne
gick vidare, liksom när en man betraktar en påflugen
geting som han inte kan komma it.
Kroks kamrat vid åran var en man vid namn Gunne;
han klagade över att många snärtar kommo honom till
del för Kroks skull; men från Krok fick han föga svar på
sina klagomål. Men till sist en gång, när
uppsyningsmannen slagit dem hårt båda och Gunnes klagan och ilska
voro starkare än vanligt, såg Krok på honom, som om
han nu först märkt honom, och sade:
— Tåla dig, Gunne, ty du skall inte länge ha förtret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
