Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Den långa resan - V. Hur Kroks lycka ändrade sig två gånger och hur Orm blev vänsterhänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av mig. Jag är en hövding och inte gjord för detta; men
jag har en sak kvar att bestyra, om min lycka vill räcka till.
Därpå sade han intet mera, och vilken sak det var han
tänkte få uträttad kunde Gunne inte få ur honom.
Närmast framför Orm sutto två män vid namn Halle
och Ögmund; de talades mycket vid om goda dagar de
haft, om föda och öl och flickor i deras hemtrakt, och
tänkte ut många dödssätt åt uppsyningsmannen; men
något sätt att komma åt honom kunde de aldrig finna på.
Orm själv satt samman med en svartbrun främling, som
för någon illgärnings skull fått tungan utskuren; denne
var flink vid åran och rördes sällan av piskan, men Orm
ville hellre haft en landsman bredvid sig, eller åtminstone
en människa som kunde tala. Värst var, tyckte Orm, att
den tunglöse, som inte kunde tala, så mycket mera kunde
hosta, med en hosta som var värre än all annan hosta
Orm hört; han blev då grå i ansiktet och flämtade som
en uppdragen fisk och såg så eländig ut att han inte kunde
väntas leva länge. Detta kom Orm att ängslas för sin
egen hälsa. Ty livet som roddarslav syntes honom
visserligen inte mycket värt; men av hosta ville han inte dö,
så mycket visste han så snart han hört den tunglöse. Han
blev nedstämd vid dessa tankar och önskade att han haft
Toke närmare.
Toke satt flera åror bakom Orm, och de kunde talas vid
endast sällan, när de leddes i land eller tillbaka till
skeppet; ty i slavhuset sutto alla tjudrade fyra och fyra i små
kamrar, efter sin plats vid årorna. Toke hade kvar sitt
gamla lynne och kunde alltjämt finna ting att skratta åt;
han var ofta osams med sin bänkkamrat, en man vid namn
Tume, som i Tokes tycke gjorde mindre än sin del vid
åran och mera än sin del vid matransonen; han satte samman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
