Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Den långa resan - VI. Om juden Salaman och härskarinnan Subaida och hur Orm fick svärdet Blåtunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
få se honom hårt piskad. Men kaptenen och uppsyningsmannen
endast ströko sina skägg och sågo tankfulla
ut samt läste noga en skrivelse som soldaterna haft med
sig; de nickade vid somligt, och skakade på huvudet åt
annat, och talade eftertänksamt med varandra, under det
nykomlingen skrek åt dem och kallade dem skökosöner,
fläskätare och plägare av samlag med åsninnor. Till sist,
sedan uppsyningsmannen hött åt honom med piskan och
sagt åt honom att hålla sig lugn, gick denne sin väg
samman med kaptenen; och därpå brast nykomlingen på
allvar i gråt och skakade i hela kroppen.
Orm fann allt detta märkligt och ansåg att han knappt
skulle få mycken hjälp med åran av denne, ifall han inte
bleve piskad; men han var likväl glad att ha fått en
talande kamrat i stället för den tunglöse. Till en början hade
dock den nykomne inte mycket att säga till Orm, trots
vänligt tilltal, och med hans roende var det också skralt;
han hade svårt att finna sig tillrätta på allt sätt och
rasade i början mycket över den föda som bestods, ehuru
denna i Orms tycke visserligen var knappt tillmätt men
alltid mycket god. Men Orm var tålig mot honom och
tog i för båda vid åran och talade uppmuntrande till
honom, så gott han kunde, och frågade mer än en gång
vem han var och varför han hamnat här. Den andre såg
högmodigt på honom och ryckte på axlarna; slutligen
svarade han, att han var en man av förnäm ätt och inte van
vid att bli utfrågad av slavar som inte ens kunde tala
ordentligt. Då sade Orm:
— För detta som du nu sade, kunde jag taga dig om
nacken så att du kände det; men det är bättre att vi
hålla frid och bli bekanta. Slavar äro vi alla här, du såväl
som vi andra; och det finns flera än du här ombord som
äro av god ätt, och till dem hör jag. Orm heter jag och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
