Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Den långa resan - VI. Om juden Salaman och härskarinnan Subaida och hur Orm fick svärdet Blåtunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därför var det endast Orm och han som kunde tala med
varandra. Han sade att han gjort vad han kunde för dem,
sedan han fått höra hur illa de hade det; ty de hade en
gång gjort honom den största tjänst, och nu hade det varit
en glädje för honom att få återgälda den. Orm tackade
honom det bästa han kunde; men mest av allt ville de få
veta, sade han, om de nu voro fria män eller alltjämt slavar.
Salaman sade att kalifens slavar förblevo de, däråt
kunde han intet göra; men de skulle nu tjäna i livvakten, som
bestod av de bästa bland kalifens krigsfångar och av
slavar köpta i främmande land. En sådan livvakt, sade han,
hade de cordovanska kaliferna alltid haft, emedan de så
kände sig tryggare än med väpnade undersåtar i sitt hus,
vilka av släkt och vänner lättare kunde lockas att bära
hand på dem när missnöje rådde i landet.
Men innan de sattes i livvakten, sade han, skulle de nu
först vara hans gäster för att något litet förfriska sig efter
sina mödor; och hos honom blevo de nu i fem dagar och
hade det lika gott som hjältar vid Odins bord. De åto många
läckerheter, och drycker buros till dem när de önskade;
musikanter spelade för dem, och de voro muntra av vin
varje kväll, ty för Salaman hade ingen profet förbjudit
den drycken. Men Orm och de andra höllo alltid ett öga
på Toke, så att han inte skulle dricka för mycket och
börja gråta och bli farlig. Deras värd bjöd var och en av
dem på en ung slavinna till sällskap i sängen, och detta
gladde dem mest av allt. De prisade honom alla såsom en
storsint man och en hövding, lika god som om han varit
av nordisk ätt; och Toke sade att få fiskafängen varit så
fina som då han dragit upp denne ädle jude ur vattnet.
De lågo länge på morgnarna, på mjukare bolstrar än de
någonsin känt; och vid bordet trättes de vänligt om vem
som fått den bästa slavinnan, och ingen ville byta bort sin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
