Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Den långa resan - VIII. Om Orms vistelse hos Sankt Finnians munkar och hur ett under skedde i Jellinge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
in klockan i kammaren, började broder Matthias berätta
hur allt förhöll sig.
Orm och hans män hälsade konung Harald med stor
vördnad, och de sågo alla på honom med nyfikenhet; ty
om honom hade de hört berättas så länge de kunde
minnas, och det var sällsamt för dem att nu få se honom
plågad och eländig.
Hans säng stod inne vid kortväggen, mitt emot dörren.
Den var stadigt timrad och hög och fylld av bolstrar och
skinnfällar; dess rymlighet var sådan att tre eller fyra
kunde ligga i bredd i den utan att trängas, Kung Harald
satt på dess kant, med många dynor omkring sig; han
hade på huvudet en stickad gul yllehätta och var svept i
en lång päls av utterskinn. På golvet vid hans fötter sutto
tvenne unga kvinnor på huk, med en glödpanna emellan
sig, och hade var sin fot i knät och gnedo dem för att
hålla dem varma.
Envar kunde se att kung Harald var en stor konung
där han satt, fast han var utan kunglig ståt och fast det
fanns ängslan i hans blick. Han blängde i sorgmodig
förväntan med stora runda ögon på människorna i
kammaren och på klockan som bars in, utan att tyckas bry sig
mycket om det han såg, och andades med små flämtningar,
liksom om han varit andfådd; ty värken hade nu för en
stund stillnat av, och han satt och väntade på att den
skulle börja hugga på nytt. Han var storväxt och kraftig,
bredbröstad och tjockmagad; ansiktet var stort och rött,
med blankt skinn utan rynkor. Hans hår var vitt; men
skägget, som var brett och tjockt och låg över bröstet i
uddar, var gulvitt; och framme i mitten, i en smal stripa
ned från underläppen, hade det hållit sig klart gult utan
vitnad. Runt munnen var det vitt, av allt han tagit in
mot värken, så att de båda blåa ögontänderna, som voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
