Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Den långa resan - IX. Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tror jag mig om att hålla frid lika väl som någon annan,
vilka gudar som än stå för högtiden; ty du har varit en
god svärfader, och med dig har jag aldrig haft tvist. Men
det är sant att jag nu har att säga dig att din dotter Tyra
är död; och jag hade hellre haft med mig bättre nyheter.
— Detta var ett sorgebud, sade kung Harald. Vad dog
hon av?
— Hon blev misslynt när jag tog mig en vendisk frilla,
sade Styrbjörn, och kom i sådan vrede att hon spottade
blod; och därefter tynade hon och dog. Men eljest var
hon en god hustru.
— Det är som jag länge märkt, sade kung Harald, att
ungt folk dör lättare än gammalt. Men nu må vi inte låta
detta tynga våra sinnen för mycket, när vi dricka jul;
och ännu har jag kvar flera döttrar än jag vet vad jag
skall taga mig till med. De äro alla sturska och vilja
endast äkta högättade män med stort rykte; och du behöver
inte länge sitta som änkeman, om någon blir dig till lags.
Du skall få se dem alla; och det kan hända att julfriden
bland dem blir dålig för denna saks skull.
— Det är annat än giftermål jag nu har mest i sinnet,
sade Styrbjörn; men därom kunna vi tala sedan.
Ur dörrar och från loftsvalar tittades mycket efter
Styrbjörn, när han gick till badstugan med sina män; ty
han var en sällsynt gäst och den störste av alla härmän i
Nordlanden sedan Lodbroks söners tid. Han hade ljust
skägg, som var kortskuret, och blekblå ögon; och de som
aldrig sett honom förr mumlade förvånade sinsemellan vid
att finna honom vara en rank och smärtvuxen man. Ty
alla visste att hans styrka var sådan att han med sitt svärd,
som hette Vaggsång, klöv sköldar som brödkakor, och
härklädda män från halsen till skrevet. Kunniga män sade att
Uppsalaättens gamla lycka fanns hos honom, och att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
