Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen: I kung Ethelreds rike - I. Om den strid som stod vid Maeldun och vad därav kom - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undrade ofta hur hon hade det efter kung Haralds död:
om kung Sven nu styrde för henne, för att ge bort
henne åt någon av sina bärsärkar; eller om hon fallit i
svearnas hand, vilket inte syntes honom bättre. Med kung Sven
som sin ovän visste han ingen utväg att återfinna henne,
och minst så länge ofred rådde kring öarna.
Han hade inte sagt något om Ylva till Åsa, för att
slippa allt onyttigt prat som då kunde väntas. Men därav
blev hans vinning inte stor; ty Åsa visste flera ungmör
i bygden som kunde passa för honom, och deras mödrar
hade samma tanke som hon och kommo på besök med
sina döttrar och förevisade dem nytvättade och med röd
silkestråd i flätorna. De kommo villigt och sutto
högbarmade i klirrande smycken och tittade stort på honom
i smyg; men Orms iver förblev omärklig, ty ingen
liknade Ylva eller var lättlynt och munvig som hon; och
Åsa började snart bli otålig och tyckte att själve Odd
knappt varit värre att göra till lags.
Och därför, när budet kommit att Thorkel ämnade sig
utrikes på manstarkt företag, hade Orm inte brytt sig
mycket om Åsas tårar, utan genast skaffat sig ett gott
skepp och bådat män i bygden. Alla visste att han var
en vittfaren man och haft gott om guld med sig hem,
och han hade därför inte svårt att få utvalt skeppsfolk.
Han sade till Åsa att han knappt skulle bli borta så länge
denna gång som den förra, och därefter skulle han slå sig
till ro och bli bonde på allvar. Åsa grät och sade att hon
inte kunde leva i sådan sorg och övergivenhet; men Orm
sade att hon skulle leva bra mycket längre än han och
hjälpa till med att risa hans barnbarn. Då grät hon
ännu värre, och därmed skildes de, och Orm seglade till
Thorkel.
Medan nu Thorkel ännu låg kvar och väntade på vind,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
