Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - I. Hur Orm byggde sig hus och kyrka, och om hans rödhåriga döttrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varandra i håret; och när den ena fick smaka riset, stod
den andra bredvid och skrek lika högt.
Året därefter, fram på sommaren, fick Orm sin kyrka
färdig. Han hade ställt den i skydd för de andra husen,
ytterst på udden, och gjort den så stor att sextio
människor skulle kunna sitta bänkade där, fast ingen förstod
var så mycket folk skulle komma ifrån. Han lade nu
också en god vall, krönt med dubbelt pålverk, tvärs över
hela udden, med en stark port i mitten; ty ju längre tiden
led och ju mera han fick byggt, desto mera ängslade han
sig för gårdens säkerhet och ville vara redo att möta både
gränsrövare och män som kung Sven kunde sända upp.
När allt detta väl blivit färdigt, vållade Ylva både sig
själv och andra stor glädje genom att föda en son. Åsa
sade att här hade Orm Guds välsignelse för sitt
kyrkobygge, och han höll med om att så kunde vara troligt.
Den nyfödde var utan vank till lemmar och kropp, och
starkröstad från början; alla voro överens om att han i
sanning måtte vara ett hövdingeämne, eftersom han var
kommen av både kung Haralds och Vidfamnes ätt. När
han kom fram för att visas för sin fader, tog Orm ned
svärdet Blåtunga från väggkroken och drog det ur
skidan, och på dess udd ströddes mjöl och några korn salt.
Åsa höll därefter med varsamhet fram barnet mot
svärdet, tills tunga och läppar rört vid det bjudna. Fader
Willibald såg på med mörk min och gjorde korstecken över
barnet och sade att sådant okristligt bruk, och med
blottat mordvapen, vore ont verk och mycket att klandra;
men häri fick han intet medhåll. Till och med Ylva, där
hon låg trött och svag, ropade ivrigt till honom att han
hade fel för sig i denna sak.
— Detta är ett bruk för ädelborna, sade hon, och
därav kommer hövdingasinne och orädd håg och vapenlycka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
