Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - I. Hur Orm byggde sig hus och kyrka, och om hans rödhåriga döttrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lade de det namnet på barnet, kunde lätt den lotten
följa med.
Men Orm sade att det inte vore så lätt att döma
riktigt i dylika ting.
— Jag själv blev en gång rövad av härmän, sade han;
och nu räknar jag inte det för en olycka; ty om inte så
hänt hade jag aldrig blivit den man jag är, och aldrig
vunnit svärdet och guldkedjan, och aldrig Ylva heller.
Och om inte Ludmilla blivit härtagen, då hade aldrig
kung Harald fått den dotter som sitter här nu.
De hade svårt att bli sams om detta; och fast Ylva
gärna ville att hennes sköna och goda moders namn skulle
leva, ville hon inte lägga på sin ena dotter det ödet att
bli rövad av smålänningar eller andra. Men när fader
Willibald kom till dem, där de sutto i rådslag, sade han
genast att Ludmilla vore ett gott och lyckosamt namn, som
burits av en helig furstinna i landet Moravien i den gamle
kejsar Ottos tid. Därmed fick det bli vid Ludmilla; och
allt husfolket spådde sällsamma öden åt den som blivit
så märkligt uppkallad, med ett namn som aldrig förut
hörts.
När de båda barnen blevo starka nog för att tåla vid
det, döptes de med stort skrik av fader Willibald; de
växte och hade hälsan och rullade snart omkring på golvet i
lek med de stora iriska hundarna, som Orm haft med sig
hemifrån, eller sletos om dockor och djur som Rapp och
fader Willibald täljde åt dem. Åsa älskade dem högt och
hade mera tålamod med dem än med någon annan; men
Orm och Ylva funno det stundom svårt att säga vilken
av dem som artade sig till att bli ilsknast och envetnast.
Med tiden fick Ludmilla ofta höra att hon bar ett
helgons namn, utan att det märktes att hon lade detta
mycket på sinnet. De höllo gott samman, fast de gärna foro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
