Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - III. Om främlingarna med saltforan, och hur kung Sven gick miste om ett huvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fader Willibald kom nu fram och såg på Orms sår och
befallde honom att genast gå in, eller låta sig bäras av
Rapp och kvinnorna. Därpå böjde han sig över Östen och
kände efter där Rapps yxa träffat.
— Han lever, sade han. Men hur länge vet jag inte.
— Hans huvud skall till kung Sven, sade Orm.
Men fader Willibald svarade strängt att han inte ville
höra sådan galenskap och att Östen skulle bäras in liksom
de andra sårade. i
— Och här får jag mycket att göra en tid framåt,
sade han.
Fader Willibald var alltid en bestämd man, men aldrig
så bestämd som när han hade med sjuka och sårade att
göra; ingen vågade då säga honom emot. Alla som kunde
vara till nytta fingo nu genast hjälpa till med att få de
sårade inburna och tillsedda.
Orm domnade av sedan han blivit hjälpt in och fått
sitt sår skött; ty han hade förlorat mycket blod. Nästa
dag kände han sig bättre än han kunnat vänta; han
tänkte med tillfredsställelse på hur allt avlupit och sade
att den lille pojken skulle stanna hos honom allt framgent
och ha det lika bra som om han hört till släkten. Han fick
nu veta att han mistat två män, och att dessutom två voro
illa huggna, jämte en av hundarna; men de skulle med
Guds hjälp komma sig, trodde fader Willibald, både
männen och hunden. Orm tyckte att det var skada på de män
han förlorat, men det kunde ha varit värre. Av
främlingarnas flock voro Östen och två till vid liv, utom de tre
som hoppat i ån. Inne i badstugan hade hittats två som
träffats av huggkubben; den ene var död, med revbenen
inslagna, den andre hade benet bräckt och foten krossad.
Fader Willibald hade låtit bära in alla de sårade i kyrkan
och fått dem bäddade på halm; där hade de sedan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
