Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - III. Om främlingarna med saltforan, och hur kung Sven gick miste om ett huvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
runt husknuten samman med de stora hundarna, som han
släppt ur kätten, De voro rasande alla fyra, och med
fradga om käftarna, och foro på främlingarna med väldiga
språng; och dessa grepos nu av skräck, ty hundar stora
som fyramånaders kalvar voro en oväntad syn för dem.
De började nu fly ned mot ån, med hundarna och Orms
män efter sig; ett par blevo upphunna och dödade, men
tre kommo undan i vattnet. Orm linkade efter så gott
han kunde och var orolig för att Östen kunde vara bland
dem som undsluppo; men när han åter kom upp till
gården, fann han Rapp sittande på en stock, stödd mot sitt
yxskaft, och betraktande en man som låg utsträckt
framför honom.
— Här har du handelsmannen själv, sade Rapp när
han såg Orm komma; men om han lever eller ej är mer
än jag vet. Han var ingen dålig stridsman, om jag själv
skall säga det.
Östen låg på rygg, blek och blodig, och hade fått
hjälmen spräckt av ett hugg. Orm satte sig bredvid Rapp och
såg på den slagne; och vid den synen kände han sig så
väl till mods att han glömde att tänka på sitt sår. Ylva
och Åsa kommo nu springande, både glada och ängsliga,
och ville genast ha in Orm för att få honom ansad och
förbunden; men han satt kvar och såg på Östen och
mumlade för sig själv. Till sist sade han:
Nu jag vet
en vänskänk värdig
att bli sänd
till Sven, min svåger.
Handelsman,
ett huvud får han:
Ormens ej,
men väl ditt eget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
