Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - V. Om det stora kristningsgillet, och hur de första smålänningarna blevo döpta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det är inte för fader Willibalds skull som min
broder Sven dödar kristna, sade Ylva; ty till dem har
han alltid hyst stort hat, och allra mest från den tid då
min fader började beskydda dem och själv lät sig döpas.
Inte ens den helige biskop Poppo, som var den blidaste
bland alla människor, kunde han se utan att mumla
mot honom; men mera än så tordes han inte göra så länge
min fader hade makten. Nu dräper han både biskopar
och andra, var han får tag i dem, det har sports ända
hit; och det vore väl om hans tid inte bleve lång.
— De ondas tid är ofta lång, sade fader Willibald;
men en sak räcker längre, och det är Guds straff.
Det var nu det började sättas samman vers borta vid
ena bordsändan, där ungdom satt och mycket glam
rådde; och denna kväll blev den smädevisa gjord som sedan
sjöngs länge i skogsbygden, både på gillen och vid slaga
och skäkteträ, och som med tiden kom att kallas den
gamla visan om kung Sven. Det var en ung man vid
namn Gisle, Svarte Grims son, som började. Han var en
välväxt yngling, mörklagd och blek i hyn; och fast
intet fel fanns med hans förstånd hade han den egenheten
att han var blyg för flickor, ehuru han inte sågs med
ovänliga ögon av dem. För alla hans anhöriga tedde sig
detta som en märklig åkomma, som inte ens de klokaste
visste bot för; och nu hade han åter suttit tyst och
försagd och mest sysslat med mat och dryck, fast det var
väl känt att han eljest kunde ha mål i munnen lika bra
som andra. Mittemot sig hade han en flicka som hette
Rannvi, en blomstrande ungmö med trubbnäsa och en
grop i hakan, som lätt kunde komma unga män att
falla i tankar; och i smyg hade han haft ögonen på henne
titt och tätt ända från början, dock utan att våga säga
något och full av förskräckelse när det hände sig så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
