Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - VI. Om fyra sällsamma tiggare, och hur Erins Mästare kommo fader Willibald till hjälp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namn, stackars vänner, varför stryka ni omkring som
tiggare? Ha ni blivit för gamla för edra konster nu?
Även de små männen sågo häpna ut vid detta möte;
därpå smålogo de båda. De släppte sina stavar och
tiggarpåsar och togo ett par steg mot Ylva och slogo runt, båda
på samma gång. Den ene blev stående på händerna och
hoppade fram och tillbaka under glada små läten; den
andre knöt ihop sig till ett nystan och rullade fram till
hennes fötter. Därpå kommo de snabbt på benen igen, och
med oberörd min hälsade de henne höviskt.
— Vi ha inte blivit för gamla, sade den ene; det kan
du själv se, du skönaste av kung Haralds alla döttrar. Ty
det skall du veta, att åldern skyggar för sådana mästare
som vi. Och ändå är det nu rätt länge sedan du satt på
din faders knä och såg oss leka för första gången. Men
vi äro hungrigare nu än då.
Många av gästabudsfolket kommo nu i brådska, både
män och kvinnor, för att se på dessa märkliga män som
kunde hoppa på händerna; men Ylva sade att de
nykomna nu först skulle äta och dricka i fred och vara lika
hedrade gäster som någon annan. Hon förde dem själv in i
huset och lät sätta fram av det bästa av mat och dryck,
och därpå behövdes föga trugande för att få dem att
gripa sig an. Tvillingarna och deras lekkamrat följde med in
och höllo sig tysta i ett hörn, i väntan att de båda små
männen åter skulle börja med konster; och Orm
förklarade för de nyfikna utanför vilka dessa båda sällsamma
tiggare voro.
— De voro kung Haralds gycklare, sade han, och äro
herrelösa män nu; de äro från Irland och vida berömda.
Jag såg dem den gång jag drack jul hos kungen, men då
voro de pyntade med fjäder och brokighet, och därför
kände jag inte igen dem nu. Varför de stryka omkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
