Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - VI. Om fyra sällsamma tiggare, och hur Erins Mästare kommo fader Willibald till hjälp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med mig skall jag berätta hur därmed är. Ni må veta
att min förfader i åttonde led, Felimid med Bockskägget,
som jag är uppkallad efter, var den ryktbaraste av alla
gycklare i de dagar då konung Finachta den Festglade
var Irlands överkonung, och han var den förste av vår
släkt som var kristen. En gång hände det sig, när han var
stadd på resa, att han i sitt härbärge mötte Sankt
Adamnan, och för denne helige man upptändes han av stor
vördnad och hänryckning och fann honom vara förmer
än någon kung. Då gycklade han inför honom, till hans
lov och ära, medan den helige satt vid sin måltid, och
gjorde konststycken, av sina allra bästa och svåraste, så
att han i ivern bröt sin hals. Och där låg han såsom död;
men så snart den helige förstod vad som hänt, gick han
fram till honom och rörde vid hans hals och bad för
honom med mäktiga ord, så att han åter kvicknade till, fast
hans huvud satt snett på halsen allt framgent. Och av
tacksamhet för detta blev det därefter sedvänja i vår
släkt, att vi utom inför kungar och dem som stamma från
kungar även må gyckla inför ärkebiskopen av Cashel och
ärkebiskopen av Armagh, och inför abboten av Iona och
abboten av Clonmacnoise; men därtill också, att vi aldrig
må visa vår konst inför någon som är odöpt. Och
därför kunna vi inte vara till lags här, hur gärna vi än skulle
velat.
Orm glodde stort på honom när han hörde detta sista,
ty att det var lögn visste han gott från sin jul hos kung
Harald; och han skulle just till att säga honom detta när
han mötte ett skarpt ögonkast från fader Willibald och
förblev tyst.
— Det kan vara att Gud själv velat ha det så, sade
den andre gycklaren lugnt; ty det kunna vi säga utan
skryt att många av kung Haralds bästa män anammade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>