Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - VI. Om fyra sällsamma tiggare, och hur Erins Mästare kommo fader Willibald till hjälp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dopet mest för att slippa att gå ut när vi skulle visa våra
konststycken inför kungen.
Ylva ville nu säga någonting; men Orm och fader
Willibald och båda gycklarna föllo henne genast i talet,
och kring bordet rådde nu sådant larm av druckenhet och
stor besvikelse att ingen hörde henne.
Orm sade:
— Det är mitt hopp att ni båda mästare bli kvar här
en tid framåt, så att vi alla här i gården kunna få vårt
lystmäte av edra konster, när vi äro ensamma; ty här äro
vi alla goda kristna.
Men nu började några bland de unga ropa allt högre,
att de ville se gycklarna, vad som än skulle göras för den
sakens skull.
— Döp oss, om inte annat hjälper, ropade en, och det
nu strax på stunden.
— Ja, ja, ropade andra, det blir det bästa, och låt det
ske fort.
Några bland de äldre skrattade, men andra sågo
betänksamma ut och tittade tveksamt på varandra.
Gisle, Svarte Grims son, sprang upp på bänken och
skrek:
— De som inte äro med på detta, kunna gå och lägga
sig i höladan nu genast, så att de inte äro i vägen.
Ivern och ropandet tilltog nu allt mera. Fader
Willibald satt framåtböjd och mumlade för sig själv, under det
de båda gycklarna med fridfull min läppjade på sitt öl.
Svarte Grim sade:
— Nu synes det mig vara ett ringa ting att bli döpt,
och ingenting att ängslas för; men det kommer sig av
att jag druckit mycket starköl och är värmd av gillet och
vänners gamman. Men annat kan det bli när ölglädjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
