Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - VII. Om mannen som bar sveakungens svärd, och om magistern från Aachen och hans synder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu så svag att han ej förmådde säga mycket. Nu kom en
stor skräck över lägret, och alla skeppshövdingar ville
bort så fort de kunde, och det blev stort kiv om kungens
skattkistor och hur de skulle delas mellan alla för att inte
falla i kung Svens hand. Men mig kallade kungen till sin
bädd och befallde mig att bringa hem hans svärd till hans
son. Det var Uppsalakungarnas gamla svärd, som kommer
från Fröj och är deras största klenod. Bär hem svärdet,
Spjalle, sade han, och låt det inte komma vilse; ty i det
bor ättens lycka. Och därmed begärde han vatten att
dricka, och då förstod jag att han inte hade långt kvar.
Och han, som folken kallade den segersälle, dog snart
därefter, i elände på sin bädd; och då voro vi knappt kvar
många nog för att bygga hans likbål. Men vi gjorde så
gott vi förmådde, och hans trälar och två av prästerna
dödade vi och lade vid hans fötter på bålet, så att han inte
skulle komma ensam och oansenlig inför gudarna. Och
medan bålet ännu brann, kommo öborna manstarka emot
oss med härrop. Då flydde jag snabbt, för detta svärds
skull, och med dessa trenne män kom jag över till Skåne
i en fiskebåt. Och svärdet bär jag bundet vid mitt ben,
under kläderna, för att gömma det så gott jag kan. Men
hur det nu skall bli i världen, sedan han är död, är mera
än vad jag kan förstå; ty bland alla kungar var han den
ypperste, fast han för den onda kvinnans skull fick ett
sådant slut att han nu där borta, på Falsters strand,
ligger utan hög över sin aska.
Så var Spjalles berättelse, och alla funno hans nyheter
märkliga.
— Det är onda tider för kungar, sade Orm. Först
Styrbjörn, som var den starkaste, sedan kung Harald, som var
den visaste, och nu kung Erik, som var den mäktigaste;
och det är inte länge sedan vi hörde att också den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
