Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - VII. Om mannen som bar sveakungens svärd, och om magistern från Aachen och hans synder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi goda dagar och trivdes med våra värv. Men när vi
lågo i skeppsläger på Falster tog olyckan sin början; ty
där kom en förvillelse över kungen, så att han lät
förkunna för hela hären att han tänkte låta döpa sig. Han
sade att hans lycka mot kung Sven skulle bli bättre om
så skedde, så att han helt skulle kunna göra slut på
honom. Till detta hade han lockats av präster, som kommit
från saxarna och mumlat i hans öra. Hären tyckte föga
om detta; och förståndiga män sade honom öppet att det
illa hövdes en sveakonung att tänka på sådan
fåfänglighet, som kunde passa för saxare och daner men inte för
honom. Men han såg misslynt på dem som talade så, och
var sträv i sina svar till dem; och då alla voro vana vid
att han själv förstod allting bäst och helst gjorde som han
ville, blev ingenting mera sagt honom av hans män i detta
ärende. Men hans drottning, den galna västgötskan, som
var med oss på härnaden med alla skepp hon ärvt efter
sin fader, hade ett hat till Kristus och allt hans folk och
lät sig inte tystas av kungen; och mellan dem blev det nu
stor träta, så att det spordes i hären att hon sagt att
en döpt konung vore det ömkligaste hon visste, och att
kungen lovat henne aga om hon en gång till öppnade
munnen i denna sak. Men det var för sent att tala med
henne om aga nu; det skulle hon haft tidigare och ofta.
Av detta kom split i hären, så att vi svear och
drottningens män sågo snett på varandra med många stickord och
ofta togo till vapen när vi möttes. Och nu grep
trolldomen honom hårt, så att han sjuknade och låg maktlös; och
tidigt en morgon, när de flesta ännu lågo i sömn, seglade
Skoglar-Tostes galna dotter bort med alla sina skepp. Hon
ämnade sig till kung Sven, trodde många, och det var
också kungens tanke när han fick veta vad som hänt;
men intet kunde göras åt denna olycka, och kungen var
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
