Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen: Bulgarguldet - VIII. Hur Orm löste Svarthöfde och mötte en gammal vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Orm tog nu fram en näve silver och gav honom.
Mannens ansikte lyste upp vid detta, och han tog villigt emot
det.
I närheten stodo hästar kvar hos sina fallna herrar. De
veko undan när Orm och skrivaren kommo dem nära;
men när patzinaken kallade på dem med ett särskilt läte,
kommo de fram till honom och läto sig fångas.
De hjälpte nu den sårade till häst; sitt skadade ben
lade han upp över sadeln och red lika bra på så sätt.
Skrivaren var ovillig att följa med; men Orm sade kort att
så skulle det vara.
— Om du tredskas, vrider jag av dig nacken, sade han.
Det är jag som blir deras fånge, inte du.
Skrivaren mumlade att en ämbetsman i skatteverket
inte hade med detta att göra; men han fogade sig likväl,
och det blev inte mera talat om detta.
De redo nu in i gräslandet, som var patzinakernas rike.
Ett värre land, sade Orm efteråt, finge man leta efter
länge, och dock kanske utan att kunna finna något
sådant; ty där syntes varken skog eller vatten eller djur
eller människor, utan endast gräs och den tomma
rymden, och därtill stundom en sorts stora råttor som slunko
undan bland grästuvorna. Två gånger höll patzinaken
in sin häst och pekade på marken och talade med
skrivaren så gott han kunde, så att denne steg av hästen och
plockade de örter han pekade på. Dessa hade breda blad,
och dem lade han runt sitt knä och band fast dem med
en bågsträng. Därav tycktes smärtan i hans sår lindras,
ty han red vidare utan att förtröttas.
När solen nått sin halva middagshöjd kommo de till
patzinakernas läger, som låg i en sänka där en bäck rann
fram; längs bäcken stodo tält i hundratal. Det blev stort
larm av hundar och barn när de kommo, och lägret var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
