- Project Runeberg -  Röde Orm / 2. Hemma och i österled /
315

[MARC] Author: Frans G. Bengtsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen: Bulgarguldet - XI. Om de stora hundarnas jakt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bygden; och ingenting hade på lång tid hänt bland
göingar som väckt sådan häpnad som detta. Vad som helst
kunde nu hända, sade de, sedan de med egna ögon sett att
vildoxarna återvänt; och alla begrundade det gamla
talesättet, att bland dem skulle ingen kung komma förrän
vildoxarna kommo tillbaka. Nu, menade de klokaste, finge
man vara beredd på det värsta och hålla bågar och spjut
redo. Några bland de döpte trodde att Kristus skulle
komma till Göinge, i en stor vagn dragen av vildoxar;
men de fingo föga medhåll. De flesta väntade kung Sven;
och när säkert bud kom att han dött i England, svart i
ansiktet av ilska mot folket där, bröt sådan glädje lös
bland göingarna att allt öl tog slut, och män sutto hesa
och törstiga utan annat att ty sig till än mjölk.

Men de som levde länge nog fingo till sist rätt i sin
väntan, när Knut Svensson den Mäktige, konung över
Danavälde och England, kom till åmynningen med den
största flotta någon hört omtalas och höll slag i den heliga
ån med svears och norrmäns kungar.

Och detta är slutet på berättelsen om Orm Tostesson
och hans lycka. Han for aldrig mera på utfärd, men allt
framgent gick honom det mesta väl i händer. Det enda
han gärna klagade över var en värk som han stundom
fick i sin rygg och som själve fader Willibald inte alltid
förmådde bota.

Olof Sommarfågel gifte sig med Ludmilla; de levde
lyckligt tillsammans, ehuru det spordes att han inte hade
fullt så mycket att säga i sitt hus som förr. Spof friade
flitig till Torgunn; hon höll emot i början och fann
honom något kortvuxen och grå i skägget; men sedan han
till sist övergivit sin försiktighet och lagt upp framför
henne allt han hade i sitt bälte, kunde hon inte längre stå

315

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 21:30:29 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rodeorm/2/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free