Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Don vecka, kau tillbringade på den gamla kära
herregården, satte hans viljekraft på hårda prof.
Att se, hur Ellens ögon för hvarje dag tingo ett
alltmer ohöljdt uttryck af käugifvenliet, ock att
icke få ge en vänlig blick till svar, icke få sträcka
sin arm ut, lägga den kring hennes lif ock draga
henne intill sig — han kände det, som om han
var den fallne engeln, som stod trånande utanför
paradisets stängda port. Derinne breder sig Eden
ut i bländande glans, allt livad hans aning diktat,
allt hvad hans längtan drömt, men allt detta är
icke för honom — icke för honom, den olycklige
perin. Och hans ansigte får ett uttryck af förste-
nad hårdhet, när han vänder sig bort.
Det hjelper icke att vända sig bort. Minnena
träda fram, det ena efter det andra, i ett långt,
oäudligt tåg; den fallne engelen vet, hvad han för-
lorat.
Om det gåfves en försoning! Men det ges in-
gen försoning, intet paradis, intet himmelrike, ingen
rättvis Gud! Hans stämning upplöste sig alltid i
en dissonnans, icke i ett mjukt ackord, som Thomas
Moores skaldestycke.
Ellen förstod honom icke. Hon grubblade hvarje
kväll, tills hennes hufvud värkte. Kunde det vara
möjligt, att det satt så djupa spår? — — Förra
gången, han var på Christinelund, hade hon förstått,
att det var hans sårade stolthet, som gjort honom
stel och kall. Hon hade icke sörjt deröfver, ty hon
visste,- att den kylan skulle smälta till sist. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
