Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
instinkten sade henne, att motivet denna gången
satt djupare; ock i och med detsamma vaknade det
inom henne en så stark längtan att vara honom
till tröst, att lägga sin ömhet lindrande öfver hans
sjuka sinne. Men hans hårda ansigtsuttryck skrämde
henne tillbaka för kvarje gång, hon sökte öfver-
vinna sin kvinliga skygghet.
Ilan hade blifvit sluten och otillgänglig, gick
mest ensam omkring, rufvande på sina egna trista
tankar. Han hade sin anteckningsbok med sig, och
han skref: tecknade landskap och dagrar, lösa ut-
kast och hugskott i brokig villervalla.
En solig majdag satt han på en sten i Dolce
Napoli. Den glänsande golfen dernere, de nyut-
slagne björkarne, i deras lätta ljusa bruddrägt,
bokarne, varmare i färgtonen — hela det solljusa
doftande vårlandskapet hade framkallat en stäm-
ning af skönhet, som han förgäfves sökte fixera i
ord. Han brottades med språket; det blef färg-
löst, banalt och dödt, gaf ingen bild af naturens
fägring. Det pinade honom, att han icke kunde
meddela sitt skönhetsintryck åt andra, att detta,
som han kände så rikt och starkt, skulle svinna
hän och dö bort som en reflex i luften.
Men han kunde icke gripa det; han måste resig-
nera; och så skref han i stället om sin resignation.
»Jag kan icke. Orden, som skulle framkalla
bilden af det sköna, ha blifvit banala och vulgära.
Språket måste tvingas in på en ny väg; men hvar
är den store, som åstadkommer detta — — —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
