Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Boråsiad - Andra Sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M lian blef gift, och då, han sysslan log emot.
Af tankar och förslag han sänks som i en dvala.
Men äran segrar sisi och Edbom börjar tala:
Din kärlek städse är uti mitt lijerta fast.
Och näst till mitt Borås sä älskar jag dig mest;
Men när med hand och svärd jag kan dess frejd befästa.
Hvad gäller enskildt väl mot hela stadens bästa?
Din röst med ärans röst bör heldre blanda sig:
Ack, låt mig värdig bli mitt kall, min stad och dig!
Tro aldrig det, att Nils en krigshär kan regera;
Det är ej smeders lott att rådmän kommendera.
Bland sina skrämda barn han ega må gehör.
Men att bland rådmäns hop sig skicka som sig bör,
Dertill vill mera vett . . . men trumman åter skallar,
Som mig utur din famn till strid och seger kallar.
Tag mod, misströsta ejl ... det lyckligt tecken är,
När för sitt fosterland man sina vapen bär.
Farväl. . . . Hon svimnar af, och dagens stråle släckes
För hennes matta syn, som af ett moln betäckes,
Mot hjeltens qvalda bröst dess hufvud lutas ner:
Han gjuter tårar ut, men kan ej göra mer.
Så kunna stormars ras väl löf af eken föra,
Men stammen rotad slår: dexi mäkta de ej röra.
Från delta ömhetsprof har Edbom slitit sig:
Till torget skyndar han, der allting andas krig.
Hans här med muntra rop sin raske höfding helsar.
Hur mången reslig huss! hvad mängd af vrängda pelsar
Karpusers svarta moln af hjeimar likhet har,
I smärre striders dust ett mjukt men godt försvar.
Af påkars täta skog bortskymmes nästan dagen,
Trumpeten blåser larm och fanan är utslagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
