Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
bakom ljuset.
bleka, dödssteia gestalten i sina armar. De andra
trängdes omkring dem för att söka bistå den afdånade.
Lena både grät och skrattade.
»Jag kan aldrig tro, att Gud tar henne ifrån oss nu,
när Herbert kommit tillbaka med lifvet», sade hon med
trygghet. »Magda lilla!...»
Stelheten började gifva vika, och hon slog upp
ögonen. Krisen var öfver.
»Låtom oss tacka och lofva Herren!» sade Ekskog
högtidligt, och alla åtlydde hans uppmaning.
Alla omringade sedan den återkomne, välkomnande
och lyckönskande, och frågor och utrop haglade
omkring honom.
»Det är bäst vi stilla oss och låta Magda hämta
sig. Sedan torde vi få höra om denna underbara
åter-uppståndelse och hvad som gifvit anledning till detta
ödesdigra misstag.»
Gamle Nordman trädde nu in och frågade, om han
icke kunde få lof att denna gång sköta den där viktiga
korrespondensen, så patron kunde få vara kvar till
slutet. Ekskog tackade hjärtligt därför; han ville gärna
stanna.
Nordman gick, och Ekskog gick ut på verandan
till de församlade, som stodo därute i den ljumma,
doftande vårluften, blinda och döfva för allt annat än denna
oväntade uppenbarelse, och förklarade för dem så
mycket han kände till af denna underliga sak.
»Mina vänner, är det möjligt, att I alla ären
okunniga därom, att det icke var jag som drunknade vid
timmerflottningen däruppe i höstas?» frågade Dag med
en röst, som uttryckte både undran och smärta.
»Vi äro helt och hållet förda bakom ljuset, käre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
