FÖRSTA KAPITLET. HUVUDSTRÖMNINGARNA.

I.

Adertonde seklet inledes i Italien, kulturellt sett, med Metastasios glada kärleksvisa och slutar med Foscolos allvarliga hymn “I Sepolcri“, “Gravarna“. Trots den dystra titeln är dock Foscolos “Carmen“ ett bud om nytt liv och en bättre framtid för italienska nationen. Under tidrymden, som ligger mellan dessa båda poetiska alster, försiggår en fullständig omdaning av det italienska samhället, det mognar till allvar och nationellt självmedvetande. Från den stund, då Metastasio gnolade sin första visa i Neapel, och till 1796, då jakobiner i Rom och Venedig dansade kring frihetsträdet — vilken mängd av strömningar som bröto in över halvön, vilken mängd av nya idéer, helt och hållet omskapande det samhälle, som låtit sig vaggas till sömn av Arcadias välklingande sonetter! Till det yttre upplösning, förfall, en syndaflod, som tycktes skola fördränka allt vad sekler uppbyggt; men i detta kaos spirade frön, ur vilka ett nytt människosläkte skulle uppstå. Denna underliga tid med sina pudrade och pyntade människor, kruserligt artiga och på samma gång excellerande i att skriva niddikter, ha vi vant oss att med ett från konsten lånat namn kalla rokokotiden. Hur denna benämning uppstått och om den överhuvud är lyckligt vald skola vi lämna därhän; i grunden var emellertid rokokon endast en fortsättning av barocken, en effeminerad barock. I och med att de bärande elementen i barocken försvagades, uppstodo nya strömningar inom den europeiska kulturen. Barocken stödde sig på aristokrati och prästerskap. Oligarkerna krävde yttre kännetecken på sin maktställning, pomp i arkitektur,