klädedräkt och seder; prästerskapet, stolt över motreformationens segrar, ville å sin sida se sin makt speglad i litteratur, måleri, alla grenar av konst. Men XVIII seklet rubbade dessa grundvalar; aristokratien miste sina rikedomar, skuldsatte sig och gick tillbaka, romerska prästerskapet måste försvara sig mot “filosofiens“ anlopp och spänna alla sina krafter för att bevara sitt forna inflytande. Det har påståtts, att rokokon uppstod i M:me de Pompadours palats. Allmänna kulturströmningar uppstå dock ej i boudoarer, icke ens i kungliga mätressers. Rokokon växte fram överallt där barocken förföll; på renässansens mejade fält sköt det upp ny brodd. Så var fallet framför allt i norra Italien och Neapel, där aristokratien, som blomstrat upp under spanskt inflytande, var stadd i hastigt förfall, och även i det patriciska, rika Venedig funno de nya sederna och de nya riktningarna inom konsten en lämplig jordmån. Från Italien spred sig rokokokulturen till Frankrike och därifrån till de nordiska länderna. Frankrike förhöll sig till en början avvisande mot den nya konstriktningen, som daterade sig ända från Berninis och Borrominis dagar. Den symmetriska Louis XIV-stilen tolererade ej dessa vidunderliga nymodigheter. Då emellertid dekoratören Gilles Oppenord (1672—1741), en flamländare, född i Paris men uppfostrad i Italien, återkom till födelsestaden med hela packor av studier och motiv från romerska palats och kyrkor och började i Frankrike anbringa italienska kartuscher, palmetter och rocailler, fogade sig parispublikens smak småningom och godtog arkitekten-dekoratörens revolt mot den raka linjen. Oppenords riktning utvecklades i Paris ytterligare av en annan dekoratör, en italienare från Turin, Juste Aurèle Meissonier (1695—1750), som förklarade krig mot all logik och alla mått i ornamentiken och utövade ett oerhört inflytande på franska arkitekturen. Den tygellösa italienska rokokon undergick visserligen en betydlig förändring vid beröringen med det franska sinnet för symmetri och dekorativ ordning, men det oaktat inverkade den påtagligt på fransk konst. Till utvecklingen av den italienska rokokon bidrogo i icke ringa mån inflytanden från det fjärran österlandet. I XVIII århundradet styrde talrika resenärer, framför allt engelsmän, kosan till de turkiska länderna och Kina, och på hemvägen passerade de alla över Neapel, Rom, Venedig eller Genua. Jesuiterna, och