8 ROM dagordningen. För oss värdefullast är dock hans korrespondens med fruarna Necker och Geoffrin samt med andliga stormän sådana som Diderot, Grimm, d’Alembert; han ger i dessa brev lysande prov på sin kvickhet och skarpa iakttagelseförmåga. Trots att han led av ständig penningbrist och hade många tillfällen att slå mynt av sin intelligens och sin kvickhet, var och förblev han dock en självständig personlighet. Också skrev han till en av sina bekanta: “Jag kan aldrig helt försvärja mig åt någon, icke ens åt djävulen; jag är den jag är, och det hindrar min karriär.“ Då två timmar före hans död den neapolitanske premierministern Acton kom på besök till honom, lät Galiani med sin aldrig svikande humor hälsa honom: “Jag kan inte taga emot hans excellens, ty min vagn är redan framkörd; för resten kommer herr ministerns karet att snart göra samma resa.“ Tilläggas bör, att Galiani avskydde Acton. Den filosofiska riktning, som under XVIII seklet vann herraväldet i Italien, alstrade ännu en framstående vetenskapsman, vars namn än i dag är välbekant för varje jurist. Milanesaren Cesare Beccaria utgav 1764 det epokgörande arbetet “Om brott och straff“ (Dei delitti e delle pene), som genast väckte ett kolossalt uppseende i den lärda värld en. I Paris konstaterade man med tillfredsställelse, att tidsfilosofien äntligen överskridit Alperna och spritt sig i Italien, som man där ansåg för “en vidskepelsens härd“. Frankrikes namnkunnigaste lärde, d’Alembert, Buffon, Voltaire och många andra, sände tacksamhetsskrivelser till milanesaren, och Beccarias översättare, abbé Morellet, encyklopedisternas “hovman“, begav sig till Lombardiet för att få dela äran med den berömde författaren. Beccaria stod i mycket framom sin tid, och sex år före engelsmannen Smith hävdade han satsen, att en nations rikedom beror av den mängd produktivt arbete den utför. Den vetenskapliga livaktigheten meddelade sig åt själva det dåsande Rom. 15 september 1764 rådde där stor nyfikenhet, ty Ennio Quirino Visconti, en ännu ej trettonårig gosse, skulle avlägga offentlig examen i matematikens svåraste grenar, trigonometri och differentialräkning. Visconti väckte åhörarnas beundran och häpnad genom sin utomordentliga kunnighet, men var för övrigt icke någon enastående företeelse; 1700-talets Italien var rikt på underbarn. En knappt åttaårig gosse i Bologna försvarade offentligt teser i teologi, filosofi, juridik, medicin och andra discipliner. Funnes icke ett porträtt bevarat av denne Giacomo