HUVUDSTRÖMNINGARNA 7 Mayland vid Cleve; när så Voltaire sällade sig till dem, var hela den dåtida “filosofiska“ aeropagen samlad i Preussen. Algarotti blev de nordiska furstarnas rådgivare vid inköp av italienska tavlor och var en utmärkt konstkännare överhuvud, vilket förskaffade honom stort insteg hos August Ill. Han förstod också att smickra potentaterna, och en gång förklarade han för den fàåfänge konungen, att Mediceernas stjärna uppgick på nytt i honom. Dresdengalleriet har Algarotti att tacka för många mästerverk. En man av djupare begåvning, som fick än större inflytande på regenterna i norden än Algarotti, var Carlantonio Pilati (1733 — 1802), berömd jurist och politiker; till och med Fredrik II och kejsar Josef Il inhämtade gärna hans råd. Pilati reste mycket, och efter vad bibliograferna påstå är det han som skrivit de på sin tid beryktade breven: “Lettere scelte del Signor XX, viaggiatore filosofo“. Men den mest lysande representanten för denna “filosofiska“ riktning i Italien blev abate Ferdinando Galiani, en neapolitanare, som man i fråga om kvickhet och rörlig intelligens brukar jämnställa med Voltaire. Galiani var en liten ful varelse med ögon som blixtrade av snille. Hans snabbhet i uppfattningen förbluffade, allt begrep han, allt fattade han. Marmontel sade om honom, att han var en “ovanligt älskvärd harlekin med Macchiavellis huvud“. Till sitt väsen var han en blandning av syditaliensk eld och kallt förstånd, som gärna tog sig uttryck i ironi och bitande sarkasm. “Hans snilleblixtar voro så bländande, att de gjorde ont i ögonen.“ I sina samtal inflätade han anekdoter, som han aldrig upprepade på nytt. I politiken var han anhängare av despotismen, ja försvarade slaveriet, i sitt leverne var han epikuré, i religiöst avseende ateist; för övrigt sniken efter pengar, som han alltid hade för litet av, och dödsfiende till envar som ville överglänsa honom i kvickhet. Genom sin oförlikneliga verv drog han alla till sig, blev överallt medelpunkten. Så snart han trädde in i en salong, tog han ledningen i samtalet, och då han sagt vad som låg honom på hjärtat, försvann han ur sällskapet. Galiani gjorde sig särskilt berömd genom sina ekonomisktfilosofiska skrifter, såsom boken Om penningen (Della moneta libri cingue, Napoli 1750), Dialogerna om spannmâålshandeln (Dialoghi sul commercio dei grani, London 1772) och många andra arbeten, i vilka han sökte utreda ekonomiska samhällsfrågor på