HUVUDSTRÖMNINGARNA 9 från Modena, skulle man ha svårt att tro, att underbarnet i fråga verkligen existerat. Sonetternas och de arkadiska dikternas tidsålder var förbi, de exakta vetenskaperna gingo in i sin glansperiod. Det råder intet tvivel om att italienska nationen under X VIll seklet i många avseenden var ganska djupt sjunken; århundradens dåliga regeringar av skilda slag buro skulden därtill. Å andra sidan låter det sig icke förnekas, att italienarna trots ekonomiska olyckor och utländskt politiskt förtryck, som inverkade demoraliserande på folket, ännu ägde kvar utomordentligt mycken icke blott motståndskraft utan även skapande kraft och togo livlig del i kulturrörelserna i Europa. Härför hade de främst att tacka sin ovanliga andliga energi samt sin medfödda, starkt utpräglade individualism. ltalienaren tänker självständigt och låter sig icke så lätt påverkas av omgivningen som fallet är med de nordligare folken, och framför allt har han en i hög grad utvecklad konservativ instinkt, som avhåller honom från att till skada för nationen låta sig ryckas med av växlande tidsströmningar. Vad som utom de medfödda anlagen kraftigt bidragit till utvecklingen av denna individualism voro de politiska förhållandena under medeltiden, dessa kommuner, som jämsides med sina många för samhällsutvecklingen skadliga sidor hade den förtjänsten, att de skapade kraftfulla och självständiga karaktärer. Enligt vår uppfattning alltså fälla många även italienska skriftställare en alltför sträng dom över 1700-talets Italien. De stöda sig därvid mestadels på uttalanden av samtida författare, som fulla av smärta över fosterlandets styckning uttryckte sig med djup bitterhet om förhållandena omkring sig, utan att beakta de nationella strävandena i deras helhet. Till dessa kritici hörde Ugo Foscolo, Baretti, Parini i sina satiriska dikter. Dessa ädla andar krävde idealiska förhållanden för sitt folk; allt det onda de sågo omkring sig sönderslet deras hjärta och dröp galla i deras bläck. Nu kan man se mera opartiskt på dessa tider och i den italienska förfallsperioden upptäcka mer än en god sida, och framför allt kan man icke nog beundra italienarnas kraftprov att under de mest ogynnsamma förhållanden alltjämt förbli en skapande nation, en nation som intog en rangplats i XVIII seklets kultur. Italienarna kände, att de nordligare länderna, särskilt Eng-