10 ROM land och Frankrike, i många avseenden hade gått om dem under sista århundradet, och de strävadè ivrigt att gottgöra vad som försummats. Man började studera franska och engelska författare, och som» få italienare förstodo engelska, spredos de engelska arbetena på halvön företrädesvis i franska översättningar. Men de dåtida regeringarna i ltalien vakade strängt över att inga utländska böcker fingo komma över gränsen. Voltaire skrev 1761 till Algarotti, att Hannibal och Brennus haft lättare att överskrida Alperna än nu för tiden böcker. Om något franskt eller engelskt arbete vunnit ryktbarhet, var det på sin höjd tre eller fyra exemplar, som lyckades leta sig väg till Rom; men dessa exemplar gingo i hemlighet ur hand i hand och blevo kanske mer lästa än arbeten, som man kunde förskaffa sig i första bästa bokhandel. I norra Italien hade man lättare att komma över utländska tryckalster, ty bokhandelns centrum var Zürich i Schweiz, och bokhandlarna där hade agenter i Lugano, som smugglade in böcker i Lombardiet. Törsten efter nya idéer, begäret efter bildning hade blivit en formlig passion, och en bokhandlare i Venedig satte som skylt över sin butik: “Al secolo delle lettere“. Han hade förstått, att litteraturen var århundradets stormakt. Den populäraste av de utländska författarna var Voltaire, näst honom kommo engelsmännen Varje ny tanke ansågs leda sitt upphov från Storbritannien. Poesi, historia, politik, filosofi, ja även romaner och annan belletristik åsatte sig engelsk prägel. Milton, Spenser, Dryden och efter dem Addison, Swift, Hume voro på varje bildad italienares läppar. Pope övergick dock alla i popularitet. ltalienarna insågo, att Petrarca fàtt alltför mycket dominera i deras litteratur och att imitationen av Cinquecenton, i vars poesi det ej fanns rum för annat än kärlek och mytologi, verkade hämmande på diktkonstens utveckling. Addisons “Spectator“ gjorde stor lycka i Italien lika väl som i Frankrike och Tyskland. Man började utge publikationer efter det berömda engelska mönstret. Gozzi utgav “L’Osservatore“, Verri “Il Caffe“, Baretti “Frusta letteraria“, och ännu många andra liknande tidskrifter sågo dagen. Ett oerhört inflytande på de italienska diktarna hade poemen “Fingal“ och “Temora“, som skotten . Macpherson skrev 1758 och gav ut under pseudonymen Ossian, namnet på en gammal kaledonisk bard. Dessa poem ställdes högre än Homers epos; till italienska översattes de först av Melchior Cesarotti (1730—