16 ROM på varje uppgrävd skärva och iakttog den djupaste förtegenhet om sina fynd för att icke leda andra samlare på spåren. Han hade emellertid en farlig rival i det engelska sändebudet. Sir William Hamilton, lika ivrig humanist som sportsman, stod i hög ynnest hos Ferdinand, som tillbragte hela dagar med honom i skogarna eller på fiske vid Castellamare. Vid dessa tillfällen avlurade den sluge engelsmannen konungen mer än en hemlighet, och snart började han arbeta på egen hand. 1766 fick Hamilton veta, att i en nästan otillgänglig trakt i bergen ett tiotal mil ovanom Capua gömde jorden etruskiska vaser av en sällspord skönhet. Utan att för någon omtala vart han ärnade sig begav sig Hamilton dit åtföljd av sin hustru. Han tog in hos en viss Carlo da Pisa i Casale di Tregghia, lät utgräva de etruskiska gravarna och återkom från sin utflykt med en hop dyrbara fynd. Ministern Tanucci fick vetskap om “förbrytelsen“ och lät arrestera Carlo da Pisa, men kunde ej fråntaga Hamilton vaserna. Ibland delade dock engelsmannen med sig av sina förvärv åt konungen för att ej ådraga sig monarkens misshag, och målaren Tischbein såg en gång Hamilton komma gående till kungliga slottet i stor gala, med briljantstjärna på fracken och ordensband över bröstet, hållande i ena grepen av en korg, vars andra grepe vilade i en lazzarons stadiga hand. Korgen innehöll vaser, som skulle föräras konungen för att försätta högstdensamme på gott humör. Goethe besökte Sir Williams “geheimes Kunst- und Gerümpelgewölbe“, som verkligen såg ut som en lumpbod. Om varandra lågo där marmorstatyer, bronser från skilda tidsåldrar, husgeråd av siciliansk agat, och engelsmannen höll sträng vakt om dessa skatter och visade dem blott för personer, som han säkert visste ej skulle förråda honom för konungen. Sedermera utgav Hamilton ett verk i två band om sina vaser. För övrigt fanns ej i hela Neapel en förmögnare aristokrat eller en lärd, som ej samlade om inte etruskiska vaser så atminstone marmorfragment med inskriptioner. Till de lyckligare samlarna hörde duca di Carafa. Vurmen för de etruskiska antikviteterna bredde allt mer ut sig. Jämte Neapel blev Florens ett huvudsäte för “etruskeriet“. Etruskeriet var modet för dagen; herrar och damer i den högre societeten klädde sig “all’ etrusca“ eller åtminstone “alla greca“. Den grekiska forntiden började på nytt utöva ett oerhört inflytande icke blott på måleri och skulptur utan även på littera-