Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Huvudströmningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUVUDSTRÖMNINGARNA ’5
ett “bläckhorn“ funnet i Herkulanum, en liten bronspjäs, som
antagligen var ett saltkar.
Intet under därför att en bland de främste av tidens
arkeologer, fransmannen greve Caylus, rådde kardinal Picciardi att
genom list utröna hemligheten om Herkulanum och försöka likna
katten, som efter timtals tålig väntan till sist fångar råttan. “Vi
ha ju“, skrev greve Caylus, “tålamod och väl även pengar nog
för att i förbund med den italienska intelligensen nå målet.“
Till sist kände både konungen och hans minister, Bernardo
Tanucci, att det icke gick an att längre hålla den europeiska
lärdomsvärlden i spänning. De beslöto offentliggöra en
noggrann redogörelse för utgrävningarna i Herkulanum, och till den
ändan grundade de (1755) “Herkulanska akademien“, ty på den
tiden skulle det ju vara akademier till allt. Tanucci utsåg
femton ledamöter, som skulle sammanträda två gånger i veckan.
Var och en av dem fick tre uppgrävda föremål, som de vid
följande sammanträde skulle redogöra för. Flertalet av
akademisterna voro āålderstigna män, som funno det förelagda arbetet
alltför mödosamt, och då Karl Ill avreste till Spanien, upphörde
de att infinna sig på sammankomsterna. En energisk man vid
namn Pasquale Carcani grep sig slutligen verket an, sporrad av
Galiani, och utgav sju band, innehållande avbildningar av
herkulanska bronser och fresker, och på det sättet blev
studiematerialet tillgängligt för Europas lärde.
Ett av de värdefullaste fynden i Herkulanum var ett bibliotek
av papyrusrullar, som man fann 1750 vid grävningen av en
brunn. I ett litet rum i en villa stodo skåp fyllda med dessa
litteraturskatter; de sågo ut som kolnat trä. Antonio Piaggi, en
lärd munk av Scolopiorden, lyckades att medelst en av honom
uppfunnen maskin veckla upp de förbrända och förmultnade
papyrusrullarna, dem han klistrade upp på kartonger. På så vis
framdrog den tålmodige munken ur glömskan över tusen grekiska
volymer. Karl Ill var ytterst intresserad av denna upptäckt,
besökte ofta pater Piaggi och åsåg hans mödosamma arbete.
Munken kopierade omedelbart vart och ett av de räddade
aktstyckena, varvid han hade stor hjälp av sin skicklighet att
imitera antika skrivstilar.
Till kännedomen om den grekiska konsten bidrogo hela
samlingar av vaser, som uppgrävdes dels i Herkulanum, dels
på andra orter i Syditalien. Karl Ill:s efterträdare, konung
Ferdinand IV, som ärvt samlarvurmen av sin företrädare, höll räkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
