HUVUDSTRÖMNINGARNA ’5 ett “bläckhorn“ funnet i Herkulanum, en liten bronspjäs, som antagligen var ett saltkar. Intet under därför att en bland de främste av tidens arkeologer, fransmannen greve Caylus, rådde kardinal Picciardi att genom list utröna hemligheten om Herkulanum och försöka likna katten, som efter timtals tålig väntan till sist fångar råttan. “Vi ha ju“, skrev greve Caylus, “tålamod och väl även pengar nog för att i förbund med den italienska intelligensen nå målet.“ Till sist kände både konungen och hans minister, Bernardo Tanucci, att det icke gick an att längre hålla den europeiska lärdomsvärlden i spänning. De beslöto offentliggöra en noggrann redogörelse för utgrävningarna i Herkulanum, och till den ändan grundade de (1755) “Herkulanska akademien“, ty på den tiden skulle det ju vara akademier till allt. Tanucci utsåg femton ledamöter, som skulle sammanträda två gånger i veckan. Var och en av dem fick tre uppgrävda föremål, som de vid följande sammanträde skulle redogöra för. Flertalet av akademisterna voro āålderstigna män, som funno det förelagda arbetet alltför mödosamt, och då Karl Ill avreste till Spanien, upphörde de att infinna sig på sammankomsterna. En energisk man vid namn Pasquale Carcani grep sig slutligen verket an, sporrad av Galiani, och utgav sju band, innehållande avbildningar av herkulanska bronser och fresker, och på det sättet blev studiematerialet tillgängligt för Europas lärde. Ett av de värdefullaste fynden i Herkulanum var ett bibliotek av papyrusrullar, som man fann 1750 vid grävningen av en brunn. I ett litet rum i en villa stodo skåp fyllda med dessa litteraturskatter; de sågo ut som kolnat trä. Antonio Piaggi, en lärd munk av Scolopiorden, lyckades att medelst en av honom uppfunnen maskin veckla upp de förbrända och förmultnade papyrusrullarna, dem han klistrade upp på kartonger. På så vis framdrog den tålmodige munken ur glömskan över tusen grekiska volymer. Karl Ill var ytterst intresserad av denna upptäckt, besökte ofta pater Piaggi och åsåg hans mödosamma arbete. Munken kopierade omedelbart vart och ett av de räddade aktstyckena, varvid han hade stor hjälp av sin skicklighet att imitera antika skrivstilar. Till kännedomen om den grekiska konsten bidrogo hela samlingar av vaser, som uppgrävdes dels i Herkulanum, dels på andra orter i Syditalien. Karl Ill:s efterträdare, konung Ferdinand IV, som ärvt samlarvurmen av sin företrädare, höll räkning