HUVUDSTRÖMNINGARNA 17 turen. Barocken var utdömd. Abate Galiani skrev till M:me. d’Epinay, att de gamle överträffat oss i allt; de hade aldrig varken målat eller skulpterat döden, “cette figure hideuse, dégoutante, révoltante“, som ej i något avseende sporrar oss utan blott förgiftar livet för oss. Symbolerna på deras grifter äro alltid glada och vackra, deras helvete är en avgrund “de gens de bien et de goût“. Hur den italienska anden redan fjärmat sig från Berninis tider, från hans benrangel på minnesvårdarna över landets stormän! IV. Musiken och sången och i samband därmed teatern, som redan på 1600-talet nått hög utveckling i Italien, blev i XVIII århundradet ett av de förnämsta uttrycken för nationens ande, och genom sina operor, sina kompositörer, sina sångare och sångerskor, sina dansmästare och dansöser utövade Italien ett icke ringa inflytande på kulturutvecklingen i hela Europa. Fyra framstående skolor i sång och musik: i Neapel, i Rom, i Bologna och Venedig voro så att säga suveräner i musikvärlden. Högst i förra hälften av seklet stod den neapolitanska skolan tack vare sångardynastien Scarlattis utomordentliga talang. Domenico Scarlatti (född i Neapel 1683) gjorde den italienska musiken berömd i England, Frankrike, Spanien och Portugal; hans sonson, Giuseppe Scarlatti, tillbragte större delen av sitt liv i Wien. Sångaren Farinelli (född 1705), också neapolitanare, blev spansk grand och riddare av Calatravaorden, var en favorit vid de europeiska hoven och hade till och med stort politiskt inflytande. Maria Teresia stod i förtrolig korrespondens med honom. Aren 1737—1761 var han chef för operan i Madrid och uppbar i årlig lön den då oerhörda summan av två tusen pund sterling. I senare hälften av seklet var Bolognaskolan den namnkunnigaste. Till dess stjärnor hörde den ryktbara Brigida Banti; känd i hela Europa uppträdde hon i Metastasios operor i London, Paris, Wien och Varschau, där konung Stanislaus Poniatowski bar hennes son till dopet. Återkommen till Italien väckte hon stormande hänförelse genom sin sång, och en av hennes biografer förklarar, att om Dantes paradis skall tänkas genljuda av himmelsk musik, så kan där ej saknas Brigidas röst. Rokokomänniskorna. 2