18 ROM Ett för XVIII seklet utmärkande drag är en viss obestämd oro, som sedermera utkristalliserade sig i franska revolutionen. Ytterligheterna möttes på den tiden mera oförmedlade än under någon annan epok. En fransk tänkare, om jag ej bedrar mig Fontenelle, uttalade satsen, att den andliga världen lika väl som den fysiska regeras av mått, mål och vikt. Men jämsides med läran om världen som en mekanism uppstodo frihetsidealen, jämsides med vördnaden för den matematiska sanningen ett sentimentalt känslosvärmeri, som hämtade näring framför allt i sång och musik. I människotankens högre regioner blåste samtidigt två motsatta vindar, liksom Bora och Fön i alpregionerna: torr förnuftsmässighet och dimmigt svärmeri. Fredrik den store ville inpressa hela mänskligheten i militära former, och samtidigt försmälte ömma hjärtan, från Palermo till Berlin och från Petersburg till Odessa, vid tonerna från Metastasios sentimentala lyra och svärmade åtminstone teoretiskt för frihetsidéerna. Man kan säga att den ovannämnde känslosamme poeten för någon tid var Italiens och hela Europas profet, tolken för den längtan, som fyllde sinnena men som ännu ej var klart medveten om sitt mål. I andra hälften av XVIII seklet utkristalliseras denna obestämda längtan till målmedveten strävan. Efter Metastasio följer Alfieri, som till sitt mål har den italienska nationens pånyttfödelse. Under hela XVIII seklet ända till tiden närmast före revolutionen intaga italienarna jämte fransmännen en ledande ställning vid de nordiska hoven. Framför allt Wienhovet är så gott som italienskt. Den kejserliga familjen talar sinsemellan mest italienska, den unga Maria Teresia har Caldara till lärare, Porsile (1720—1750) är hovkompositör. Conti (1701—1732) skriver komiska operor, Karl VI utnämner en venetianare, den berömde Apostolo Zeno (1718—1729), till dynastiens historiograf. Zeno författar texter till operor och oratorier, skriver historiska dramer för Wienscenen, är huvudstadens litteräre diktator. Från den åldrande venetianaren övergår spiran till Metastasio (1730), och han innehar den till sin död, 1782. Efter Metastasio kommer Casti och uppbär en årlig lön av 3,000 floriner såsom hovpoet, och Antonio Frizzi från Udine besjunger varje märkligare tilldragelse inom kẹjserliga familjen.. Wien blir, kan man säga, en av Italiens litterära huvudstäder. Till en mängd av Metastasios melodramer komponeras musiken av Boncini, en rival till Händel, i baletten dansa italienska dansöser. Hovpredikant är padre