HUVUDSTRÖMNINGARNA 25 Maria Teresia måttades de första huggen åt kleresiets allmakt,. som lamslog all nationens kraft. Man minskade antalet helgdagar, upphävde en del kloster, genomförde administrativa reformer, och bland guvernörerna voro många dugande män. Josef Il bekämpade resterna av den skolastiska filosofien, förbjöd åtskilliga slags fester, som voro ett rent gyckel med religionen, reglerade begravningskostnaderna, som uppdrivits till det orimliga, och förbjöd begravandet av döda på öppna fältet, och ehuru Fredrik II fördenskull kallade honom “Min broder sakristanen‘, lände den handlingskraftige kejsarens styrelse Lombardiet i många avseenden till stor fromma. Annorlunda blev det, då de franska sansculotterna kommo nedtågande från Alperna och började förkunna sin “frihet och jämlikhet“. Med utropandet av Cisalpinska republiken började dystra tider, och de varade ända till den efternapoleonska reaktionen. Befolkningen söndrade sig i partier, som lågade av hat mot varandra, pöbeln ansåg, att i ‘“friheten‘“ ingick också egen: domsgemenskap. Man förgrep sig på gamla minnesmärken, så snart de voro försedda med någon aristokratfamiljs vapen; i Sant’ Eustorgio och “Grazie‘“ förstördes en mängd vackra gravvårdar. Cisalpinska republiken blev tillflyktsorten för alla de mest oroliga elementen i hela Italien. ‘“Cittadina‘“ Latanzi skrev en avhandling om de italienska kvinnornas slaveri och tillägnade den åt Josefine Bonaparte med bön om befrielse för slavinnorna. Inom kort var hela nationen splittrad i fientliga partier; somliga ville hela Italiens förening, andra sågo i federationen idealet för en statsform, alla blevo varse, att den napoleonska republiken plundrade och roffade var den kom åt och bragte de “fria medborgarna‘ till tiggarstaven. Själve aristokrathataren Parini började snart finna det obehagligt, att förste bäste gatstrykare kallade honom “du“, och då man en gång förebrådde honom brist på patriotism, emedan han givit hjälp åt en fången tysk soldat, blev han otålig och utbrast harmsen: “Jag ger allmosor åt turk, jude, arab, jag ger åt envar som behöver.“ Tyvärr hyllade inte revolutionen samma ädla grundsats, utan berövade också honom hans bröd; han avsattes från sin befattning som professor i Brera, och den sjuttioårige gubben, länge så ärad, måste återstoden av sitt liv leva av andras nåd, berövad alla illusioner om folkfrihetens välsignelse. Dessa nationella olycksår, fulla av lössläppta lidelser, hat och svek, frambragte dock en stor skald, en skald av ett varmare