PIETRO METASTASIO 33 underhöll denna talrika familj, trots att hon i Rom ej hade några inkomster från teatern, ty ännu på den tiden fingo kvinnor ej uppträda på de romerska scenerna. För att åtminstone till någon del ersätta de kapitalförluster hennes godhet mot poeten orsakade henne gav hon lektioner åt gossar, som uppträdde på teater Aliberti. Det tycks emellertid som om hon ändå ej förmått bestrida kostnaderna för detta dyrbara hushåll, och kanske också att misshälligheter med familjen Trapassi förmådde henne att på nytt ingå kontrakt med compagnia di San Bartolomeo i Neapel och uppträda där under teatersäsongen 1726—1727. Metastasio följde med henne till södern, väl även emedan där skulle uppföras en ny melodram av honom, “Siroe“, som redan haft stor framgång i Venedig. Året 1729 blev ett av de sorgligaste i Romaninas liv. Neapels förnäma damer, som stodo i livlig förbindelse med kejsarhovet i Wien, inberättade dit den unge poetens triumfer, med påföljd att man i Wien beslöt kalla Metastasio till efterträdare åt den avdankade “hovpoeten“ Apostolo Zeno, som på gamla dagar flyttat tillbaka till sin födelsestad Venedig. Man erbjöd vår dramaturg en årlig lön av 3,000 floriner, en summa söm han i Italien inte ens kunde drömma om att förtjäna. Att få anställning vid kejserliga hovet var dessutom enligt italienska begrepp höjden av ära, ty på den tiden fortlevde ännu på halvön de ghibellinska traditionerna, som i kejsaren sågo Italiens beskyddare. Uttrycken “Sacro Romano Imperio“, “Sacra Cesarea Maestà“ klingade sympatiskt i folkets öron, och oviljan mot Österrike uppstod först längre fram i tiden. Metastasio antog den lysande befattningen, antagligen uppmanad därtill av Romanina själv. Den stackars kvinnan förmådde emellertid ej bära skilsmässan från sin älskade poet; hon tynade bort efter hans avresa, och hennes enda åstundan var att få resa efter honom till Wien. Men även det hoppet svek henne. Metastasio hade inom kort knutit nya kärleksförbindelser, och under skilda förevändningar avhöll han henne från färden. Romaninas kärlek blev hennes död. Hon dog fyra år efter Metastasios avresa, och såsom ett sista tecken på sin hängivenhet testamenterade hon honom hela sin förmögenhet, som uppgick till 30,000 scudi. Mannen förbigick hon i testamentet. Metastasio hade dock så mycken anständighetskänsla, att han ej tog emot legatet utan frånsade sig det till Bulgarellis förmån. När emellertid änklingen kort efter Romaninas död beredde sig att ingå nytt