Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Pietro Metastasio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 ROM
ringaktade han sin talang. Han klagade, att om han skrivit en
och annan bra sak, så hade den också kostat honom möda. Han
hade för övrigt rätt så till vida, att han ej ägde en så flödande
fantasi som man skulle kunnat vänta hos en romare, den där
tillbragt en del av sin ungdom i Neapel. Han uppfann aldrig
sina dramatiska motiv, men förstod att med stor skicklighet skapa
ett helt av vad han hopsamlade ur allehanda historiska och
mytologiska källor, han tog publiken genom sina hjältars heroism,
genom rörande scener och fångade dess applåder genom väl
beräknade teatereffekter.
Hans formsinne var ytterst utvecklat, hans musikaliska gehör
svek honom aldrig. På den tiden hade ännu diktaren främsta
andelen i melodramen, det var han som inspirerade
kompositören. Metastasio övade i det avseendet inflytande på sådana
mästare som Caldara, Hasse, Gluck och Pergolese, och han
skapade en harmoni mellan texten och musiken som ingen före
honom. Det finns ett brev från honom av 1749 till Hasse,
hovkapellmästare i Dresden, där han ger den berömde kompositören
anvisningar rörande recitativen, när han skall låta fiolerna
dominera och när sången.
Först längre fram ändrades förhållandet mellan kompositör
och librettister. Furst de Ligne berättar, att kejsar Josef Il en
gång sade till sin hovpoet, Casti: “Salieri har komponerat ett
stycke, sätt ord till det“. Casti blev stött och skrev visserligen
text till Salieris musik, men kallade libretton: “Prima la musica,
poi le parole“.
Med tiden skulle versen komma att drunkna i musikens
flöden.
Metastasios diktning gav ett enastående uttryck åt
stämningarna före revolutionen, hans dikter och deras musik voro
liksom den förtätade återklangen av vad som rörde sig inom
tusen och åter tusen bröst. För kärlek, längtan, vemod, för
lidelsen i alla dess skiftningar hade han en vers, en visa. Och
denna canzonetta, denna aria var till sin form, i sitt sätt att
uttrycka glädje eller smärta ett så troget uttryck för tidens sätt
att känna, att envar som gnolade den kunde tro, att Metastasio
hade avlyssnat honom hans egna förhoppningar och drömmar.
Metastasios språk förefaller oss nutidsmänniskor onaturligt
så till vida, att i hans dramer uttrycka sig konungar och herdar,
ädlingar och folkets barn på ett och samma sätt, i eleganta,
svarvade vändningar. Han använde i sina dramer knappast 4,000
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
