36 ROM ringaktade han sin talang. Han klagade, att om han skrivit en och annan bra sak, så hade den också kostat honom möda. Han hade för övrigt rätt så till vida, att han ej ägde en så flödande fantasi som man skulle kunnat vänta hos en romare, den där tillbragt en del av sin ungdom i Neapel. Han uppfann aldrig sina dramatiska motiv, men förstod att med stor skicklighet skapa ett helt av vad han hopsamlade ur allehanda historiska och mytologiska källor, han tog publiken genom sina hjältars heroism, genom rörande scener och fångade dess applåder genom väl beräknade teatereffekter. Hans formsinne var ytterst utvecklat, hans musikaliska gehör svek honom aldrig. På den tiden hade ännu diktaren främsta andelen i melodramen, det var han som inspirerade kompositören. Metastasio övade i det avseendet inflytande på sådana mästare som Caldara, Hasse, Gluck och Pergolese, och han skapade en harmoni mellan texten och musiken som ingen före honom. Det finns ett brev från honom av 1749 till Hasse, hovkapellmästare i Dresden, där han ger den berömde kompositören anvisningar rörande recitativen, när han skall låta fiolerna dominera och när sången. Först längre fram ändrades förhållandet mellan kompositör och librettister. Furst de Ligne berättar, att kejsar Josef Il en gång sade till sin hovpoet, Casti: “Salieri har komponerat ett stycke, sätt ord till det“. Casti blev stött och skrev visserligen text till Salieris musik, men kallade libretton: “Prima la musica, poi le parole“. Med tiden skulle versen komma att drunkna i musikens flöden. Metastasios diktning gav ett enastående uttryck åt stämningarna före revolutionen, hans dikter och deras musik voro liksom den förtätade återklangen av vad som rörde sig inom tusen och åter tusen bröst. För kärlek, längtan, vemod, för lidelsen i alla dess skiftningar hade han en vers, en visa. Och denna canzonetta, denna aria var till sin form, i sitt sätt att uttrycka glädje eller smärta ett så troget uttryck för tidens sätt att känna, att envar som gnolade den kunde tro, att Metastasio hade avlyssnat honom hans egna förhoppningar och drömmar. Metastasios språk förefaller oss nutidsmänniskor onaturligt så till vida, att i hans dramer uttrycka sig konungar och herdar, ädlingar och folkets barn på ett och samma sätt, i eleganta, svarvade vändningar. Han använde i sina dramer knappast 4,000