PIETRO METASTASIO 35 bundet på grund av kriget, och därtill pålades en skatt honom såväl som övriga hovmän, och häröver klagade han jämmerligt i sina brev till vännerna. Smäåningom blev han så införlivad med Wien, att han ej längre hade lust att återvända till Italien; 1754 inbjöd honom påven att komma till Rom, men poeten avslog kallelsen och skrev till sin bror, att blott .ifall han fick samma lön som i Wien, skulle han anta en befattning vid påvliga hovet, dock litade han ej på de romerska löftena utan nöjde sig hellre med vad han hade. För övrigt var det icke blott ekonomiska intressen som fäste Metastasio vid Wien. Grevinnan d’Althan, född Pignatelli, hade sedan hon blivit änka flyttat från Neapel till Wien — hon hade en liaison med Karl VI — och efter kejsarens död lyckades hon, ännu vacker, fängsla Metastasio. Poeten gästade ofta hennes slott Frain i Mähren, där grevinnans porträtt ännu finnes. Förhållandet mellan Metastasio och grevinnan d’Althan var mer än vänskapligt och varade ända till hennes död; det påstods till och med, att de 1754 ingingo hemligt äktenskap. Troligen kom det aldrig till giftermål, men genom ryktet om den ingångna vigseln ville man vid Maria Teresias dygdiga hov kasta en försonande och förskönande dager över den alltför intima vänskapen mellan Metastasio och grevinnan, en vänskap, som kunde stöta den beryktade “sedlighetskommissionen“. Det ekonomiskt bekymmerfria livet i Wien, den lugna lycka han njöt med grevinnan d’Althan verkade stimulerande på Metastasios talang. Han skrev i Wien en hel rad av dramer, bland annat sitt mästerverk “Attilio Regolo“ samt “Olimpidda“, det arbete som kanske främst tillvann honom kvinnornas hjärtan. Metastasios rykte spred sig icke blott i Europa; även i Amerika sjöng man canzonetter och bitar ur hans musikdramer. En viss Basilio Gama skrev till poeten från Brasilien, att hans namn trängt ända in i Sydamerikas urskogar, att Alcestes och Cleonices suckar där uppfångats av människor, som icke ens visste att ett Wien existerade. Den i London bosatte Baretti berättade, att han måste lära en mängd engelsmän canzonettan till Nice på italienska, alldeles som man lär en papegoja säga efter, ty ingen översättning var i stånd att återge originalets klingande vers. Stanislaus August i Polen skrev 1771, att Metastasios arbeten i ungdomen varit hans förnämsta drivfjäder att lära sig det vackra italienska språket. Trots denna sin ryktbarhet var Metastasio ej egenkär, tvärtom