ROKOKON I VENEDIG 41 mögenheten eller, om hon ej har så hedersamma avsikter, för att också roa sig och njuta. Det politiska, litterära och konstnärliga livet har börjat koncentrera sig i salongerna och har ändrat karaktär: i politiken kvinnoinflytande och intriger, i litteraturen spiritualitet med uppoffring av alla andra litterära förtjänster, i konsten effeminering och fantasteri. I en av Goldonis komedier säger Pantalone, att med kvinnans hjälp kan man uppnå allt; den som vill ha något ämbete, någon ynnest måste ha en kvinnlig förespråkerska. Kvinnokönet firar triumfer; kvinnorna behandla männen som slavar. Till och med i arkitekturen kan man spåra kvinnligt inflytande. Få nya palats uppfördes, men de som byggdes eller ännu voro i de förmögnare familjernas ägo utsmyckades på ett så i ögonen fallande sätt som mõöjligt, och tak och väggar dekorerades i anpassning till de höga hårklädslarna och styvkjortlarna av brokad — förgylld gips i oändlighet, kartuscher, fantastiska arabesker, skälmska putti. Den siste store barockarkitekten i Venedig var Baldasarre Longhena, som vi ha att tacka för den originella, förtjusande kyrkan S. Maria della Salute. Han begåvade också staden med palats sådana som Labia, Rezzonico och Pesaro, onekligen präglade av arkitektoniskt snille. Vad beträffar inredningen av dessa palats och även av de gamla stormansboningarna i gotisk-orientalisk stil, överlämnades den åt stuckatörer och tapetserare, som arbetade under överinseende av husets härskarinna. Framför allt fingo färgerna ej stöta ögat, de måste vara milda, förtona i varandra och bilda ett harmoniskt helt. Patriciskan älskade varken häftiga utbrott av lidelse eller mörk melankoli. Möblerna vitlackerades och förgylldes, målades i gult eller ljusgrönt med några bleka blomster eller kinesiska ornament, och även möbeltygen voro hållna i diskreta färger. Väggarna kläddes med sidentapeter, renässansens gyllenläder kom småningom ur modet. I taken fresker infattade i stuckramar, somliga verkligt vackra såsom i palazzo Morosini i San Stefano, hos Pisanis i San Paolo eller hos Mocenigos i San Benedetto; ljuskronor av färgat venetianskt glas, som milt bröt ljuset. Överhuvud vurmade man för utstuderade färgsammansättningar. Färgerna på halm, pistacie, aprikos, persika, havsvatten, vissna rosor voro den nya smakens älsklingsfärger. Konstnärliga sniderier förhöjde elegansen. Buxbom och ebenholts fingo i stor utsträckning ersätta bronsen, och Andrea Brustolones och hans lärjungars dyrbara möbler, med lekande barn