Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Rokokon i Venedig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 ROM
på fåtöljernas armstöd, blevo ett mål för patricierdamernas
äregirighet. Porslin och kinesiska saker voro också på högsta modet;
XVIII seklets damer upptogo från österlandet vad som mest
tilltalade deras smak: de originella och lustiga småsakerna.
I palatsens inredning framlyser en förfinad sensualism, en
beständigt pyrande lidelse, som aldrig slår ut i full låga. Den
högre societetens damer hade kommit till övertygelsen, att
kärleken bör ledas i band för att alltid vara à prendre. Mannens
skyldighet är att städse tillbedja, kvinnans att städse vara på sin
vakt. Om forna tiders venetianare ej haft något förbarmande
med de kvinnliga känslorna, så kom nu vedergällningen, mannen
blev en lekboll för salongskapriserna. Vart han såg mötte honom
frestelsen, under formen än av den skönas blottade barm, än av
vällustiga takmāålningar eller porslinsgrupper föreställande
mytologiska kärleksscener. Damerna läto till och med göra sig
visitkort med så drastiska, för övrigt ofta konstnärligt utförda
inramningar, att de forna kurtisanerna skulle ha tvekat att avlämna
dylika oanständigheter i ett främmande hus till tecken på sitt
besök där. Detta mod blev så allmänt, att själve Lodovico Manin,
republikens siste doge, hade visitkort med en Adonis slumrande
i skuggan av en ek, där två duvor kärligt kysstes.
Kvinnans högsta åstundan var icke längre en stor, mäktig,
hela hennes väsen behärskande kärlek; hennes levnads mål var
att behaga. Den högre societetens damer tillbragte sina sju timmar
om dagen i toalettrummet och framför spegeln; cicisbeon, ja
ibland frisören fick göra sitt bästa att förströ dem under det
ansträngande arbetet. Albergati, som nogsamt kände Venedig,
inför i komedien “Il saggio amico“ en frisör, som utlåter sig om
de angenäma och de besvärliga sidorna i sitt yrke. Till de förra
räknar han det förtroliga umgänget med patriciskorna, som under
den dagliga, timslånga samvaron med sina frisörer tillåta dem
mer än en frihet. Kavaljererna rycka på axlarna, ty de veta, att
damerna under toaletten äro antingen på dåligt humör eller
också, tvärtom, fallna för en flyktig kurtis.
Det gick så långt, att frisören stundom slog en ung aristokrat
ur brädet; men felet var i sådana fall kavaljerens eget,
effeminerad och utlevad som han ofta var. Redan i den dåtida
ungdomens klädsel låg något förkvinnligat. Männen i XVIII seklets
Venedig hade allmänt antagit den franska klädedräkten:
knäbyxor, trekantig hatt, vita silkesstrumpor, spetsmanschetter och
spetskrås, och det enda maskulina i utstyrseln, den lilla värjan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
