42 ROM på fåtöljernas armstöd, blevo ett mål för patricierdamernas äregirighet. Porslin och kinesiska saker voro också på högsta modet; XVIII seklets damer upptogo från österlandet vad som mest tilltalade deras smak: de originella och lustiga småsakerna. I palatsens inredning framlyser en förfinad sensualism, en beständigt pyrande lidelse, som aldrig slår ut i full låga. Den högre societetens damer hade kommit till övertygelsen, att kärleken bör ledas i band för att alltid vara à prendre. Mannens skyldighet är att städse tillbedja, kvinnans att städse vara på sin vakt. Om forna tiders venetianare ej haft något förbarmande med de kvinnliga känslorna, så kom nu vedergällningen, mannen blev en lekboll för salongskapriserna. Vart han såg mötte honom frestelsen, under formen än av den skönas blottade barm, än av vällustiga takmāålningar eller porslinsgrupper föreställande mytologiska kärleksscener. Damerna läto till och med göra sig visitkort med så drastiska, för övrigt ofta konstnärligt utförda inramningar, att de forna kurtisanerna skulle ha tvekat att avlämna dylika oanständigheter i ett främmande hus till tecken på sitt besök där. Detta mod blev så allmänt, att själve Lodovico Manin, republikens siste doge, hade visitkort med en Adonis slumrande i skuggan av en ek, där två duvor kärligt kysstes. Kvinnans högsta åstundan var icke längre en stor, mäktig, hela hennes väsen behärskande kärlek; hennes levnads mål var att behaga. Den högre societetens damer tillbragte sina sju timmar om dagen i toalettrummet och framför spegeln; cicisbeon, ja ibland frisören fick göra sitt bästa att förströ dem under det ansträngande arbetet. Albergati, som nogsamt kände Venedig, inför i komedien “Il saggio amico“ en frisör, som utlåter sig om de angenäma och de besvärliga sidorna i sitt yrke. Till de förra räknar han det förtroliga umgänget med patriciskorna, som under den dagliga, timslånga samvaron med sina frisörer tillåta dem mer än en frihet. Kavaljererna rycka på axlarna, ty de veta, att damerna under toaletten äro antingen på dåligt humör eller också, tvärtom, fallna för en flyktig kurtis. Det gick så långt, att frisören stundom slog en ung aristokrat ur brädet; men felet var i sådana fall kavaljerens eget, effeminerad och utlevad som han ofta var. Redan i den dåtida ungdomens klädsel låg något förkvinnligat. Männen i XVIII seklets Venedig hade allmänt antagit den franska klädedräkten: knäbyxor, trekantig hatt, vita silkesstrumpor, spetsmanschetter och spetskrås, och det enda maskulina i utstyrseln, den lilla värjan,