Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Rokokon i Venedig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 ROM
namnkunnigaste konstnärer, och vi skola se hur många fresker
i dem som själve Tiepolo utförde.
Trädgårdarna, ofta med klippta alléer, voro fulla av
mytologiska. statyer, fontäner med najader, konstgjorda vattenfall. De
nio muserna och Proserpinas bortrövande hörde till skulptörernas
favoritämnen. I villa Manin i Passeriano i Friuli bortför Pluto
Proserpina till Hades i en tvåhjulig char dragen av fyra fålar; i
villa Barberigo var så gott som hela Olympen samlad i parken.
På landet förde man ett friare liv äni Venedig. Ungdomen
hade förtjusande roligt, i somliga hus gavs baler för hundra
personer och mer. Om det glada livet vid Brenta skrev patriciern
Giovanni Sagrado en samling noveller med titeln “Arcadia in
Brenta“. Giovanni beklädde höga ämbeten i republiken, och
efter broderns, dogen Niccolò Sagrados, frånfälle hade han så
när blivit kallad att bekläda denna högsta förtroendepost, trots
att han var allmänt avskydd. Då nyheten att Giovanni skulle
bli vald till doge spred sig i staden, uppstod en sådan jäsning
bland folket, att senaten befarade revolution, och Sagrado avsade
sig kandidaturen. “Arcadia in Brenta‘, utgiven första gången
1667, är en novellsamling efter mönstret av Boccaccios
Decamerone; tre spirituella ungherrar och tre pigga damer ur den högre
societeten tillbringa de sista åtta dagarna av karnevalen i en villa
vid Brenta för att komma ifrån stadens larm och få njuta av det
lantliga lugnet. Där roa de sig med att musicera, leka
sällskapslekar och berätta lustiga historier. Dessa historier äro till större
delen efterbildningar av de då för tiden allmänt lästa ‘“Contes
aux heures perdues“ av Antoine Le Metel d’Ouéille; men
Sagrado lämpade dem så skickligt efter venetianska seder och
förhållanden, att man knappast tänker på att de äro
översättningar från ett franskt original. En gång lekte man “orakel;
en av herrarna kostymerade sig till Apollo, och då någon i
sällskapet sporde hurudan kvinna mannen bör taga till hustru, svarade
han med delfisk lakonism, att en skön är farlig, en ful en plåga,
en rik odräglig, en fattig en tiggerska, en lärd härsklysten, en
dum en olycka, en ung dyrbar, en gammal ett black om foten;
han förordade därför den mest intetsägande såsom den
jämförelsevis drägligaste. Damerna tillsporde så å sin sida Apollo
vilken man de helst borde välja. Svaret utföll lika litet
smickrande för det manliga könet. En ung är ostadig, en medelålders
svartsjuk, en gammal gnatig, en vacker behaglig för andra, en ful
motbjudande, en begåvad egenkär, en dum omöjlig att leva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
