ROKOKON I VENEDIG 47 Ill. Tionde juni var en kritisk dag i de venetianska palatsen och förmögna husen. Att stanna kvar i staden efter Antoni dag var att bryta mot konvenansen, nästan liktydigt med att erkänna sig inte tillhöra stora världen. I slutet av juli var det tillåtet att vända åter till Venedig och stanna där under augusti och september, men på hösten, vid tiden för vinskörden, reste man åter ut på landet. Carlo Gozzi klagar, att även borgarna börja vilja ha sommarnöjen; hittills hade de varit lyckliga, om de fått göra en utfärd till Lido eller Murano, men nu ävlades de att vara lika patricierna och skulle ha villa vid Brenta. Villor och palats tillhöriga förmögna venetianare lågo strödda i Friuli och på Euganeiska kullarna, men mest drogs man dock till Brentas stränder, ty där bodde en massa familjer, där roade man sig som ingen annanstädes, gjorde båtutfärder, förlovade sig eller fortsatte den flirt som inletts i staden under karnevalen. Av alla orter vid Brenta åter hade ingen mera lockande klang i de unga damernas öron än La Mira, ty det var det aristokratiska sommarstället par excellence. Mellan Venedig och Padua gick dagligen “il burchiello‘“ en täckt, prydligt inredd färja, som särskilt männen gärna anlitade för utflykter från landet till Venedig, ty där träffade man vänner, med vilka man kunde språka om affärer, och hade tillfälle att göra bekantskap med vackra kurtisaner; dessa foro ofta med burchiellon utan annat motiv eller ärende än att se sig om efter äventyr. Färden var rätt lång; från Venedig till Padua räknades tjugufem sjömil, men man kunde stiga av på åtskilliga ställen under vägen. President de Brosses kallade burchiellon en ättling av Bucentoron, så liknade den dogens berömda farkost, med den skillnaden att burchiellon var liten och smäcker. De förmögna familjerna hade dock egna båtar, vanligen inredda med stor prakt. Redan på 1600-talet hade en mängd ståtliga villor och palats uppförts på fastlandet. Contarinis hade villa med trädgård Piazzolla, Albrizzis i Terragio, Pisanis ett väldigt palats i Stra, Barberigis i Valsanzibio på Euganeiska kullarna, men det vore omöjligt att räkna upp alla dessa storartade sommarresidens, av vilka en stor del ännu finnas kvar. De utsmyckades av de