ROKOKON I VENEDIG 49 samman med, en rik snål, en fattig har endast svält att bjuda, en häftig är en tyrann. Vill kvinnan bli lycklig i sitt hem, måste hon därför välja en döv och blind man: Chi vuol marito ed haver pace seco Lo prenda muto e cieco. Trots att man reste på sommarnöje, njöt man ingalunda av naturens skönhet; det liv som levdes ute på landet var lika sybaritiskt som i staden och gick ut blott på fester och nöjen. Redan på den tiden införskrev man franska kockar, man tänkte ut nya maträtter och satte en ära i att duka borden så originellt som möjligt. En tid var det på modet att servera middagen i tre olika matsalar; i den ena serverades soppa, i den andra kött, i den tredje dessert och frukt. Sällskapet förflyttade sig från den ena salen till den andra, vilket gav anledning till mycket muntert skämt. Kaffe och likörer serverades i kiosker med kulörta glasfönster, beräknade att förhöja damernas utseende. På kvällarna företogos spatserturer, ‘La trottata‘, vanligen i vagn, och om till fots, så stödde sig var och en av damerna på sin abbés eller cicisbeos arm. Ringklockan manade gästerna i dessa högförnäma villor och slott att stiga upp ur sängen, att överlämna sig åt barberarens omsorger, att intaga förfriskningar, och från nio på morgonen och till kvällen kallade den blott till nöjen. Man reste ut på landet även om vintern, i synnerhet då det fallit snö och man kunde ha hopp att få åka släde. Venetianaren visste nämligen intet roligare, och Antonio Longo berättar en lustig historia om en slädtur han gjorde. Då han bodde i Mira, kom en dag ett ymnigt snöfall, och han fick en vild lust att fara ut och åka, men hade ingen släde. Han talade emellertid vid sin vän målaren, och de snickrade i hast ihop en släde av bräder, målade den i bjärta färger och styrde ut den med fjäderbuskar och band. Longo skulle köra kostymerad som Apollo, men det fattades en sol främst på släden. De båda vännerna begåvo sig till en i närheten boende bildhuggare för att få bristen avhjälpt, men han var ej hemma. I vagnboden låg emellertid ett snidat huvud efter en gammal trästaty; det togo de, satte på det en krans av påfågelsfjädrar och fäste det på släden. Dagen därpå åkte den improviserade Apollo tvärs igenom Mira, men gjorde halt utanför osterian, där hans bekanta Rokokomänniskorna. 4