Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Rokokon i Venedig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROKOKON I VENEDIG 49
samman med, en rik snål, en fattig har endast svält att bjuda,
en häftig är en tyrann. Vill kvinnan bli lycklig i sitt hem, måste
hon därför välja en döv och blind man:
Chi vuol marito ed haver pace seco
Lo prenda muto e cieco.
Trots att man reste på sommarnöje, njöt man ingalunda av
naturens skönhet; det liv som levdes ute på landet var lika
sybaritiskt som i staden och gick ut blott på fester och nöjen.
Redan på den tiden införskrev man franska kockar, man tänkte
ut nya maträtter och satte en ära i att duka borden så originellt
som möjligt. En tid var det på modet att servera middagen i
tre olika matsalar; i den ena serverades soppa, i den andra
kött, i den tredje dessert och frukt. Sällskapet förflyttade sig
från den ena salen till den andra, vilket gav anledning till
mycket muntert skämt. Kaffe och likörer serverades i kiosker
med kulörta glasfönster, beräknade att förhöja damernas utseende.
På kvällarna företogos spatserturer, ‘La trottata‘, vanligen i
vagn, och om till fots, så stödde sig var och en av damerna på
sin abbés eller cicisbeos arm.
Ringklockan manade gästerna i dessa högförnäma villor och
slott att stiga upp ur sängen, att överlämna sig åt barberarens
omsorger, att intaga förfriskningar, och från nio på morgonen
och till kvällen kallade den blott till nöjen.
Man reste ut på landet även om vintern, i synnerhet då det
fallit snö och man kunde ha hopp att få åka släde.
Venetianaren visste nämligen intet roligare, och Antonio Longo berättar
en lustig historia om en slädtur han gjorde. Då han bodde i
Mira, kom en dag ett ymnigt snöfall, och han fick en vild lust
att fara ut och åka, men hade ingen släde. Han talade
emellertid vid sin vän målaren, och de snickrade i hast ihop en släde
av bräder, målade den i bjärta färger och styrde ut den med
fjäderbuskar och band. Longo skulle köra kostymerad som
Apollo, men det fattades en sol främst på släden. De båda
vännerna begåvo sig till en i närheten boende bildhuggare för
att få bristen avhjälpt, men han var ej hemma. I vagnboden
låg emellertid ett snidat huvud efter en gammal trästaty; det
togo de, satte på det en krans av påfågelsfjädrar och fäste det
på släden. Dagen därpå åkte den improviserade Apollo tvärs
igenom Mira, men gjorde halt utanför osterian, där hans bekanta
Rokokomänniskorna. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
