Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Rokokon i Venedig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 ROM
och prästen, förberedda på evenemanget, väntade honom. Det
ropades: “Evviva! evviva!“ men plötsligt for den hederlige
församlingsherden upp och ropade vredgat: “Vad i Herrans namn?..
Ett helgerån! Det är ju min helige Battistas huvud! Kyrkan
skall straffa den lättsinnige helgerånaren!“ Man undrade
förvånad vad som kom åt prästen, och det befanns att det där
huvudet tillhörde en staty av Johannes döparen, som var hos
bildhuggaren på reparation.
Några dagar därefter fick Longo kallelse att inställa sig inför
biskopen av Padua; men den humane prelaten endast gav honom
en faderlig förmaning, att han en annan gång skulle vara
försiktigare i valet av prydnader för sin släde.
Granne till Longo i Mira var marchese Carlo Spinola, som
ansågs för den rikaste, slösaktigaste och originellaste mannen i
hela Italien. Det gick ej en dag utan att man hade något att
berätta om honom. Hans villa var en bland de magnifikaste i
Mira; den vimlade av betjäning, musikanter och gäster, bland
vilka yrkeskortspelarna voro legio. Ofta vistades han i Padua,
där en våning stod för hans räkning i Aquila d’Oro, och var
dag gav han där middag för åtta personer, utesiutande lärda
män. Under middagen måste en av gästerna läsa högt ur någon
allvarlig bok, och som markisen betalade föreläsaren åtta sekiner,
fanns det alltid de som villigt åtogo sig uppdraget.
Spinola var en utpräglad djurvän, på den tiden något mycket
sāllsynt i Italien. Då han en dag från sitt fönster fick se en
värdshuspiga misshandla grisarna, som höllo till på gården, lät
han kalla på värden i avsikt att läxa upp honom för djurplågeriet.
Den förskräckte padronen lade sig till sängs och hälsade
markisen, att han ej kunde komma, ty han var illa sjuk. Markisens
vrede hade under tiden hunnit lägga sig, men han lät på sin
bekostnad sätta för grisarna ett mål så lukulliskt som ingen
medlem av detta släkte väl någonsin smakat. Sedan dess fick han
emellertid en viss motvilja för Aquila d’Oro och uppförde åt sig
i Padua ett ståtligt “Casino“ vid Prato della valle.
Lika ömhjärtad som markisen var mot djuren, lika
obarmhärtig visade han sig stundom mot människorna. En vinternatt
kunde han ej sova, så ven stormen och piskade snön mot fönstren.
Markisen steg upp och fick lust att se, hur hans vagn och hans.
betjäning skulle taga sig ut i yrvädret. Han ropade på
kammartjänaren och lät väcka sin sekreterare, en fattig präst, och denne
fick sätta sig upp i galavagnen förspänd med sex hästar och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
