50 ROM och prästen, förberedda på evenemanget, väntade honom. Det ropades: “Evviva! evviva!“ men plötsligt for den hederlige församlingsherden upp och ropade vredgat: “Vad i Herrans namn?.. Ett helgerån! Det är ju min helige Battistas huvud! Kyrkan skall straffa den lättsinnige helgerånaren!“ Man undrade förvånad vad som kom åt prästen, och det befanns att det där huvudet tillhörde en staty av Johannes döparen, som var hos bildhuggaren på reparation. Några dagar därefter fick Longo kallelse att inställa sig inför biskopen av Padua; men den humane prelaten endast gav honom en faderlig förmaning, att han en annan gång skulle vara försiktigare i valet av prydnader för sin släde. Granne till Longo i Mira var marchese Carlo Spinola, som ansågs för den rikaste, slösaktigaste och originellaste mannen i hela Italien. Det gick ej en dag utan att man hade något att berätta om honom. Hans villa var en bland de magnifikaste i Mira; den vimlade av betjäning, musikanter och gäster, bland vilka yrkeskortspelarna voro legio. Ofta vistades han i Padua, där en våning stod för hans räkning i Aquila d’Oro, och var dag gav han där middag för åtta personer, utesiutande lärda män. Under middagen måste en av gästerna läsa högt ur någon allvarlig bok, och som markisen betalade föreläsaren åtta sekiner, fanns det alltid de som villigt åtogo sig uppdraget. Spinola var en utpräglad djurvän, på den tiden något mycket sāllsynt i Italien. Då han en dag från sitt fönster fick se en värdshuspiga misshandla grisarna, som höllo till på gården, lät han kalla på värden i avsikt att läxa upp honom för djurplågeriet. Den förskräckte padronen lade sig till sängs och hälsade markisen, att han ej kunde komma, ty han var illa sjuk. Markisens vrede hade under tiden hunnit lägga sig, men han lät på sin bekostnad sätta för grisarna ett mål så lukulliskt som ingen medlem av detta släkte väl någonsin smakat. Sedan dess fick han emellertid en viss motvilja för Aquila d’Oro och uppförde åt sig i Padua ett ståtligt “Casino“ vid Prato della valle. Lika ömhjärtad som markisen var mot djuren, lika obarmhärtig visade han sig stundom mot människorna. En vinternatt kunde han ej sova, så ven stormen och piskade snön mot fönstren. Markisen steg upp och fick lust att se, hur hans vagn och hans. betjäning skulle taga sig ut i yrvädret. Han ropade på kammartjänaren och lät väcka sin sekreterare, en fattig präst, och denne fick sätta sig upp i galavagnen förspänd med sex hästar och i