56 ROM ställe; de voro medgörligare och tilläto i enstaka fall bruket ay peruker, men små och oansenliga, kallade “calotte“. Perukerna började växa upp som svampar, och hur det var blevo de allt större i omfång. Man måste se genom fingrarna med dem, dess mer som flertalet av patricierungdomen redan offrat sitt hår på modets altare. Bland de äldre fortfor oppositionen. Fadern till Niccolò Erizzo, sedermera venetiansk ambassadör i Paris, förbjöd i sitt testamente sonen att nyttja peruk; om han understod sig att vanära sitt patriciska huvud med detta löjliga mod, skulle förmögenheten tillfalla Ospedale della Pietà. Niccolò hade emellertid ett ärr i huvudet, ett minne av ett nattligt slagsmål, och han ville hellre gå miste om fädernearvet än lägga av peruken. Han öppnade en process mot sjukhusstyrelsen, och det slöt med någon sorts uppgörelse mellan honom och välgörenhetsinrättningen. En annan förbittrad motståndare till perukerna var Antonio Correr; han lyckades bilda en förening av tvåhundrafemtio yngre och äldre män, som med ed förbundo sig att aldrig bära peruk. Men allt detta motstånd båtade till intet; peruken segrade, och år 1709 infann sig en dag dogen Giovanni Cornaro i Stora rådet iförd den omstridda huvudprydnaden. Corrers harm var obeskrivlig, och den växte, allteftersom fler och fler av de tvåhundrafemtio meningsfränderna sveko honom. Själv höll han ut ända till sin död 1757. Peruken hade segrat, och, vad mera var, den blev ett tecken på förnämitet. Hela patriciatet iförde sig peruk, och prästerskapet ville ej gärna vara sämre än lekmännen. Det högre kleresiet ivrade dock till en början emot nyheten, det skrevs böcker vari bevisades, att främmande hår på huvuden med tonsur var stridande mot kyrkofädernas läror och konciliernas stadgar. Då prästerna i Frankrike togo sig till att förrätta mässan i peruk, uppstod allmän förargelse, och det blev aldrig ansett fullt tillbörligt för prästerskapet att uppträda i löslockar. Oskiljaktigt från peruken var pudret, ty vita peruker ansågos för elegantast, och vitt hår gick till oerhörda summor. Prokuratorn Trons peruk kostade sjuttio sekiner. Man tillgrep därför den utvägen att pudra perukerna, och när även damerna började bära “tuppe“ liksom männen, blev denna sed allmän. Venetianskornas hår, om än aldrig så vackert, föll för frisörernas obevekliga saxar. För privilegiet att tillverka ett puder kallat “cipria, polvere da cipro“ betalade en viss Pietro Capranica två tusen dukater om året till regeringen. Vid beröringen med pa-