Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Rokokon i Venedig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 ROM
ställe; de voro medgörligare och tilläto i enstaka fall bruket ay
peruker, men små och oansenliga, kallade “calotte“.
Perukerna började växa upp som svampar, och hur det var
blevo de allt större i omfång. Man måste se genom fingrarna
med dem, dess mer som flertalet av patricierungdomen redan
offrat sitt hår på modets altare. Bland de äldre fortfor
oppositionen. Fadern till Niccolò Erizzo, sedermera venetiansk
ambassadör i Paris, förbjöd i sitt testamente sonen att nyttja peruk;
om han understod sig att vanära sitt patriciska huvud med detta
löjliga mod, skulle förmögenheten tillfalla Ospedale della Pietà.
Niccolò hade emellertid ett ärr i huvudet, ett minne av ett
nattligt slagsmål, och han ville hellre gå miste om fädernearvet än
lägga av peruken. Han öppnade en process mot
sjukhusstyrelsen, och det slöt med någon sorts uppgörelse mellan honom
och välgörenhetsinrättningen. En annan förbittrad motståndare
till perukerna var Antonio Correr; han lyckades bilda en förening
av tvåhundrafemtio yngre och äldre män, som med ed förbundo
sig att aldrig bära peruk. Men allt detta motstånd båtade till
intet; peruken segrade, och år 1709 infann sig en dag dogen
Giovanni Cornaro i Stora rådet iförd den omstridda
huvudprydnaden. Corrers harm var obeskrivlig, och den växte, allteftersom
fler och fler av de tvåhundrafemtio meningsfränderna sveko honom.
Själv höll han ut ända till sin död 1757.
Peruken hade segrat, och, vad mera var, den blev ett tecken
på förnämitet. Hela patriciatet iförde sig peruk, och prästerskapet
ville ej gärna vara sämre än lekmännen. Det högre kleresiet
ivrade dock till en början emot nyheten, det skrevs böcker vari
bevisades, att främmande hår på huvuden med tonsur var
stridande mot kyrkofädernas läror och konciliernas stadgar. Då
prästerna i Frankrike togo sig till att förrätta mässan i peruk,
uppstod allmän förargelse, och det blev aldrig ansett fullt
tillbörligt för prästerskapet att uppträda i löslockar.
Oskiljaktigt från peruken var pudret, ty vita peruker ansågos
för elegantast, och vitt hår gick till oerhörda summor.
Prokuratorn Trons peruk kostade sjuttio sekiner. Man tillgrep därför
den utvägen att pudra perukerna, och när även damerna började
bära “tuppe“ liksom männen, blev denna sed allmän.
Venetianskornas hår, om än aldrig så vackert, föll för frisörernas
obevekliga saxar. För privilegiet att tillverka ett puder kallat
“cipria, polvere da cipro“ betalade en viss Pietro Capranica två
tusen dukater om året till regeringen. Vid beröringen med pa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
