ROKOKON I VENEDIG 53 och kapriser, undvika varje småsak som kan tagas illa upp av den sköna, avstå från vänner, skratta, när damen skrattar, gråta, när hon gråter, tåla rivaler vid sin sida, lida alla svartsjukans kval men ej låta märka, att man är svartsjuk. Till venetianskornas beröm måste dock erkännas, att det ansågs djupt vanärande att bedraga “il servente“; bedraga den äkta mannen var vedertagen sed, men svika cicisbeon var att utsätta sig för allmänt klander. Antingen bryta med honom alldeles eller ock förbli honom trogen — det var sederegeln. Det fanns naiva själar, som sökte försvara cicisbeo-institutionen och betecknade den såsom högmoralisk, som ett uttryck för det mest förfinade galanteri, en sed, som kunde jämföras med medeltidens cours d’amour. Men för att värdesätta cicisbeismens halt behöver man blott föreställa sig denne inkräktare vid den husliga härden, då han tjänstgör som kammarjungfru åt en vacker dam, arrangerar spetsfichyn på hennes barm eller sätter på henne de rosenröda tofflorna. Paret skulle ej ha ungdomsblod i ådrorna, om det kunde förbli oskyldigt. V. År 1668 återvände patriciern Scipione Collalto från en resa till Frankrike och lät se sig på Markustorget i peruk. En slik huvudbetäckning hade där aldrig varit skådad. I dogepalatset tog man illa vid sig, senatorerna blevo ängsliga, alla slags nyheter voro dem förhatliga. Men innan Signorian hunnit besluta vad för ställning den skulle intaga till det konstbesynnerliga franska modet, uppenbarade sig flera peruker i staden, och framför allt de flintskalliga hälsade modenyheten med stor tillfredsställelse. Inquisitori di stato kunde ej tveka längre; de utfärdade förbud mot nyttjandet av peruker. Emellertid hade en mängd kavaljerer hunnit raka huvudet och köpa peruker, som kostade dyra pengar; det uppstod därför en häftig förbittring mot regeringen, som lade sig i vad som ej angick den och förbjöd något så oskyldigt som att bära peruk, vilket i Frankrike var allmänt bruk och kommit på modet redan i Ludvig XIII:s tid. Advokaten Lorenzo Donato, som ej hade ett hårstrå på huvudet och led av reumatism, bönföll de stränga myndigheterna att få behålla peruken; men inquisitori voro obevekliga. Till all lycka var tiden för deras mandat ute, och andra kommo i deras