Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Rokokon i Venedig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROKOKON I VENEDIG 53
och kapriser, undvika varje småsak som kan tagas illa upp av
den sköna, avstå från vänner, skratta, när damen skrattar, gråta,
när hon gråter, tåla rivaler vid sin sida, lida alla svartsjukans
kval men ej låta märka, att man är svartsjuk. Till
venetianskornas beröm måste dock erkännas, att det ansågs djupt vanärande
att bedraga “il servente“; bedraga den äkta mannen var
vedertagen sed, men svika cicisbeon var att utsätta sig för allmänt
klander. Antingen bryta med honom alldeles eller ock förbli
honom trogen — det var sederegeln.
Det fanns naiva själar, som sökte försvara
cicisbeo-institutionen och betecknade den såsom högmoralisk, som ett uttryck för
det mest förfinade galanteri, en sed, som kunde jämföras med
medeltidens cours d’amour. Men för att värdesätta
cicisbeismens halt behöver man blott föreställa sig denne inkräktare vid
den husliga härden, då han tjänstgör som kammarjungfru åt en
vacker dam, arrangerar spetsfichyn på hennes barm eller sätter
på henne de rosenröda tofflorna. Paret skulle ej ha
ungdomsblod i ådrorna, om det kunde förbli oskyldigt.
V.
År 1668 återvände patriciern Scipione Collalto från en resa
till Frankrike och lät se sig på Markustorget i peruk. En slik
huvudbetäckning hade där aldrig varit skådad. I dogepalatset
tog man illa vid sig, senatorerna blevo ängsliga, alla slags
nyheter voro dem förhatliga. Men innan Signorian hunnit besluta
vad för ställning den skulle intaga till det konstbesynnerliga
franska modet, uppenbarade sig flera peruker i staden, och
framför allt de flintskalliga hälsade modenyheten med stor
tillfredsställelse. Inquisitori di stato kunde ej tveka längre; de
utfärdade förbud mot nyttjandet av peruker. Emellertid hade en
mängd kavaljerer hunnit raka huvudet och köpa peruker, som
kostade dyra pengar; det uppstod därför en häftig förbittring
mot regeringen, som lade sig i vad som ej angick den och
förbjöd något så oskyldigt som att bära peruk, vilket i Frankrike
var allmänt bruk och kommit på modet redan i Ludvig XIII:s
tid. Advokaten Lorenzo Donato, som ej hade ett hårstrå på
huvudet och led av reumatism, bönföll de stränga myndigheterna
att få behålla peruken; men inquisitori voro obevekliga. Till all
lycka var tiden för deras mandat ute, och andra kommo i deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
