ROKOKON I VENEDIG 57 triciskornas varma hud alstrade hans pulver hela härskaror av otäcka småkryp. Detta avhöll ingalunda damerna från att begagna det högmoderna pudret; men när spevisor började cirkulera i staden, blandade den faderliga styrelsen sig i saken och upphävde Pietro Capranicas privilegium av omsorg om venetianskornas hälsa och renlighet. Capranicas son införde då ett puder av ris, som skulle uppfylla alla hygienens fordringar; tyvärr visade sig fabrikantens löften bedrägliga, och så länge de pudrade perukerna existerade, nödgades man strida med den i dem huserande ohyran. Gasparo Gozzi skickade 1772 en peruk i present till sin väninna Caterina Tron och uttalade därvid den förhoppningen, att “quei benedetti pidocchi“ ej skulle fördärva den utan att den skulle räcka hela vintern. En rimsmidare kallade de efterhängsna insekterna en här, som modedamen måste underhålla på egen bekostnad, och så talrika voro dessa soldater, sade han, att många måste söka sin lycka på andra håll än hos ägarinnan och förvandlade sig till vandrande riddare. Först franska revolutionen, som avskaffade perukerna, utrotade också myriaderna av småkryp, vilkas blotta namn numera väcker vår vämjelse. Perukerna av skiftande slag gåvo en framskjuten ställning åt frisörerna; de titulerades “illustrissimi‘“ och ‘“messieurs“. Särskilt berömd var i Venedig fransmannen Legros, som lät sina kvinnliga kunder välja mellan fyrtiotvå olika kamningssätt. Han grundade en frisörskola, som hade beskyddare t. o. m. i himlen, helgonen Kosma och Damianus, och räknade 852 lärjungar blott och bart i Venedig. Omkring 1750 öppnade en annan fransman, monsieur Golimbert, frisersalong i Prokuratorpalatset och kom i sådan gunst hos damerna, att han fick vedernamnet sultanen. Överhuvud började fransmännen diktera modet. Blott ett, äktitalienskt fruntimmersplagg lyckades de ej utrota, och det var huvudduken av tunnaste siden kallad ‘“zendado“. Zendadon infördes i Venedig i början av XVIII seklet, och som den ansågs besitta “en nästan magisk förmåga att försköna de fula och göra de vackra än vackrare“, blev den ett favoritplagg särskilt bland borgarkvinnorna. En av Goldonis lustspelsfigurer, Lelio i “La serya amorosa“, klagar: “Fördömda zendado! Numera vet man inte vem som är ful och vem som är vacker. De sköna beslöja sig av blygsamhet, de fula av blygsel och de gamla av förtvivlan.“ Zendadon liksom alla andra nyheter fick bestå en hård strid