60 ROM lokala högtiderna, såsom en ny själasörjares installation eller de nyvalda prokuratorernas tillträde till ämbetet. Dessutom firade varje skrå sitt skyddshelgons dag genom att festa på osteriorna och spela kort hela dagen och långt in på natten. Den myndighet, som hade att tillämpa de stränga lagbestämmelserna mot hasardspel, hette “Esecutori contra la bestemmia“ och hade sitt säte i dogepalatset. Spelarna funno emellertid ett särskilt nöje i att slå sig ned alldeles i närheten av dessa moralens väktare, och folk av de lägre klasserna sågs ofta sitta och spela kort på palatsets trappa och i rådhusets portiker. Ibland uppenbarade sig en sbirro på Markustorget, och då stoppade spelarna kortleken i fickan eller blott vände honom ryggen. Sbirron själv försökte gärna sin lycka i dobbel, eller också lät han muta sig att ingenting se. Det bildades sällskap av spelare, som hyrde rum av kafévärdar eller handelsmän för att få vara för sig själva. Hos en kirurg med ett klingande namn, Francesco Tiepolo, hade tjugofyra stycken spelare sin mötesplats: några köpmän, två läkare, några utlänningar och fyra munkar, som för ati inte komma på kant med religionen och kyrkan läto läsa fyra mässor i månaden för sina syndiga själar i S. Trinità. Några spelsällskap räknade även kvinnor bland sina medlemmar, och i spelhålorna i Gamla och Nya Prokuratorpalatsen kunde man träffa senatorer, en Contarini, en Gradenigo, en Memi, vilket ej ansågs på minsta vis anstōötligt. Dignitären lät raka sig, och sedan försvann han in i sidokammarn, där han vid det gröna bordet träffade samman med judar, präster, munkar och lätta damer. Spelpassionen sopade bort alla sociala och religiösa skrankor. En bland de mest beryktade “bische“ hölls av “nobil donna“ Lucrezia Nani, som skickade ut agenter till Markustorget, hamnen och kyrkorna att inbjuda utlänningar “alla sua conversazione“, där de utplundrades medelst märkta kort. Fick en sådan agent syn på en välklädd främling, började han med att titulera honom Eccellenza och fäste hans uppmärksamhet på den härliga Markuskyrkan, visade honom de underbara mosaikerna och förde honom till dogepalatset, allt av oegennyttig välvilja och av kärlek till konsten och sin stads stora traditioner, och sedan han sålunda preparerat sitt olyckliga offer, frågade han, om främlingen inte också skulle vilja se ett kasino, där stadens högsta societet plägade samlas. Den förtjuste resenären lät sig föras till biscan och var alldeles intagen av venetianarnas älskvärdhet, ända tills han efter några timmar återkom ut på Markustorget med tomma fickor.