ROKOKON I VENEDIG 59 plagg tvärt blevo synliga. Vanligen brukades dock blå eller vita kappor utstofferade med guldgaloner. Genom att förhålla sig alltför konservativ, spjärna emot tidsandan och ej tolerera växlingar i modet skadade republiken sina egna intressen, ty kvinnorna, som ej ville ådraga sig utlänningarnas löje, togö för vana att införskriva tyger och toalettartiklar från utlandet, varigenom den inhemska industrien råkade i förfall. VI. I XVIII århundradet spelade alla människor kort: gondoliären, tvätterskan, hantverkaren, munken, republikens prokurator, patriciskan ända upp till dogaressan. Man spelade bassetta, öòmbre, macao, calabrache, panfilo, tarok och ett tiotal, kanske ett tjugotal andra spel med nu förgätna namn. Men favoritspelet var dock farao, som idkades icke blott i de oräkneliga spelhålorna utan även i de förnäma venetianskornas salonger. Farao hade italienarna lärt sig av fransmännen. Då madamigella de Valois, trolovad med hertigen av Modena, var på väg till sin blivande gemål, anordnade hon ett faraoparti i varje nattkvarter, och icke sällan överraskade henne solen vid spelbordet. Den unga bruden var då aderton år. Längre fram fanns det ej en societetsdam i Venedig, som ej var van att hålla bank i farao. En viktig roll inom hasarden spelade perukmakaren. Nästan varje Figaro hade invid sin bottega en liten hemlig kammare, dit han oförmärkt släppte in pålitliga kunder, som ville spela. Polisen visste om det, men sbirrerna lämnade dessa spelhålor i fred, så framt ej någon angivelse eller ett slagsmål mellan spelarna — något mycket vanligt — tvang dem att inskrida. De flesta “Bische“, så kallades spelhålorna, voro belägna i gamla Prokuratorpalatset och överhuvud i trakten av S. Marco. Invid Palazzo Ducale fanns ett spel- och otuktsnäste kallat Biscaccia Baroni. Lokalerna i Gamla Prokuratorpalatset. voro bland de mest besökta, enär de hade två utgångar: åt Markustorget och åt bakgatorna, så att om polisen försökte gripa spelarna på bar gärning, kunde de i hast undkomma bakvägen. För övrigt spelades det hasard i så gott som varje kafé och osteria, på krogarna, där det såldes malvasir, och t. o. m. i notariernas kanslier, och sön- och helgdagar voro alla “bische“ överfulla. Och helgdagar hade venetianarna ej mindre än sjuttio stycken, utom de